tusen år sedan

för tusen år sedan.
på en annan planet.
i ett helt annat solsystem.

där levde vi.

vi trodde att allt hemskt bara hände andra.
inte oss.
vi reflekterade nog inte ens över att det var så vi trodde.
det bara var så.
allt från stora katastrofer med många människor inblandade.
till lika stora katastrofer med bara några inblandade.
eller någon.
inte vi.

det är tusen år sedan och ändå igår.
det var på en annan planet, men ändå i vårt stora vita hus.

en lång tid efter att tjejerna kommit och en lång tid efter att lilly gått igenom sin stora hjärtoperation, kände jag mej så dum för att jag var så lycklig innan dom kom.
jag kände mej dum för att jag varit så blåögd.
att jag helt aningslöst trodde att allt bara skulle bli som jag drömt och tänkt.
jag kände mej riktigt riktigt dum för att jag varit så där riktigt riktigt lycklig.

jag hade svårt att få plats med alla känslor.
de var så motsägelsefulla.

efter de här åren som känns som tusen, men som inte är fler än snart fyra, har jag fått insikter jag aldrig skulle vilja byta bort.

fast ibland skulle jag nog vilja det.
jag skulle vilja vara blåögd och tro att inget händer oss.
eller våra barn.

men rädslan för att vad som helst faktiskt kan hända har vuxit fast i min kropp.

rädslan som viskar i mitt öra, har också gett mej insikter.
och en känsla av enorm ödmjukhet för livet har vuxit sej starkare än rädslan.

och den ger plats för motsägelsefulla känslor.