pappa

det händer en lördag. en gråtrist novemberlördag.
det är min brors födelsedag.
vi skall fira honom senare på kvällen.
jag jobbar den här lördagen, och har ansvaret att stänga butiken.
tittar på klockan och ser att vi har öppet en halvtimma till.
i morgon är det fars dag, och det borde varit mer att göra idag.
jag står vid kassadisken när jag lyfter blicken mot entrén där dörren precis öppnats.

det är så konstigt att jag minns det här så detaljerat.
för det som händer sedan blir bara fragment i minnet.

det är leif som kommer in i butiken, och går fram mot mej.
han ber mej följa med, och börjar gå mot källartrappan.
jag märker genast att det är något som inte står rätt till.

"har det hänt något?" undrar jag.
han väntar med att svara.
han går något steg framför mej.
"är det pappa?" frågar jag. "har han blivit sämre?"
"nej, det är inte det" svarar han.
och jag förstår.

jag förstår på en gång. och ändå förstår jag inte alls.
och jag kommer inte att förstå på väldigt, väldigt länge.
egentligen aldrig någonsin.

pappa finns inte mer.

leif har redan ordnat med någon annan som tar över i butiken.
vi åker direkt till sjukhuset. sju mil bort.
den trista novemberdagen börjar redan skymma.
det känns som att det tar en evighet att komma fram.

jag kommer inte ihåg vilken avdelning han fanns på,
jag kommer inte ihåg hur vi hittade dit, eller hur vi kom till rummet där min familj var samlad.

jag kommer ihåg att någon kom in och bjöd på saft.
jag kommer ihåg att min lillasyster som precis blivit tonåring grät över att pappa inte känt igen henne på morgonen.
att han undrat vem hon var.
en stund senare skrattade hon över något annat som hänt.
och så grät hon igen.
alla grät.

vi gick tillsammans in till pappa.
jag minns att ett ljus brann.
att vi hade en liten andakt.
min pappa fanns inte kvar.
det kändes tomt när jag strök hans kind.
bara ett skal.

vi lämnade mamma ensam en liten stund hos pappa.

en sköterska lämnade en kasse till oss med pappas tillhörigheter.
hans vigselring och armbandsklocka i ett kuvert.
klockan som han fått av mej och syster några år tidigare.

jag tittade på klockan.
den kändes så främmande när den inte satt på pappas arm.
sekundvisaren hade inte märkt vad som hänt.
inte de andra visarna heller.

så obegripligt.
att tiden fortsätter.

så ofattbart.
att mirakel uteblev.

under hela mitt liv hade han funnits där.
fram till den dagen.
efter den dagen förändrades min världsbild.
en värld utan pappa.
jag känner fortfarande en enorm saknad efter min pappa.

det blev tomt.

och så undrar jag ibland varför pappa gick bort just på din födelsedag, storebror.
kanske ville han absolut vara med den dagen.
den 11 november 1995.

jag tror att pappa, den bäste av pappor, ler för sig själv i himlen, och känner sej riktigt stolt över dig.
stolt bara för att få vara din pappa.
stolt för vad du åstadkommit med dina snickarhänder,
och en glädje över din äkta medkänsla för människor i behov.

jag är också stolt över dej!

grattis på födelsedagen!