6 december 2006

samma känsla varje morgon jag vaknar.
innan jag öppnar ögonen, hinner jag uppfatta hur någonting gnager inuti mej.
det känns som att kroppen hela tiden är medveten om det där som gnager, även när jag sover.

det är mörkt i rummet.
jag går upp ur sängen och plockar ihop lite kläder och min necessär.
jag vill inte ha den fula, blåmönstrade, landstingsstämplade morgonrocken på mej längre.
jag plockar ordning på nattygs bordet.
går sedan ut i korridoren och letar rätt på duschen.

jag går på ren vilja.
och bara för att jag har bestämt att jag skall orka.
och för att jag är duktig flicka.

men jag vill vara duktig mamma.
jag vill vara duktig mamma som kan amma.
jag bestämmer mej för att försöka komma igång i morgon.

vid lunch sitter de andra duktiga mammorna på BB och äter i dagrummet.
de har med sej sina plastbaljor med bebisar i.
deras bebisar har inga slangar fasttejpade på kinderna, de behöver inga sollampor eller tempererade madrasser.
de har inga dockmössor på sina små bebisar, för deras bebisar får inte plats i dockmössor, och behöver inte heller mössa, för de kan hålla värmen ändå.

jag sätter mej vid ett eget bord med min matbricka.
några blivande mammor, som av olika anledningar har blivit inlagda på BB, trots att lång tid av graviditeten återstår,
kommer och sätter sej vid mitt bord.
en av dem frågar om jag fått, eller skall få.

de ser ingen plastbalja och ingen bebis.
men de ser min tjocka mage, som fortfarande ser ut som höggravid.
"jag har fått tvillingar", svarar jag.

jag har svårt för att berätta.
jag tycker inte om deras reaktion när jag säjer down syndrom.
jag vill inte att de skall ha den där beklagande tonen i sin röst när de svarar.
jag vill inte att de lägger huvudet på sned och tittar medlidsamt på mej.
jag vill att de skall säja grattis!

de sätter sej vid ett annat bord vid middagen.

på kvällen kommer leif och frank och hälsar på.
frank vill leka med sina systrar.
han tror att "leka med" har samma innebörd som när man leker med bilar.
"hålla den!"
han får hålla systrarna.
försiktigt håller han dem i sitt knä när vi fotograferar.
frank är blyg för mej, och vill inte kramas när det är dags att åka.

när de åker hem stannar jag hos lilly och ingrid.
resten av kvällen.

de är små. söta. sötast.
klart sötast.
ingrid har en allvarlig, fundersam min med sitt lilla ihoprynkade ansikte. hon ligger alltid vänd mot lilly. kurar in lilla rynknäsan i nacken på lilly. sträcker ut sin lilla arm, och letar efter sin syster.
lilly har sneda ögon.
när hon öppnar sina ögon tar de andan ur mej. de öppna ögonen är stora, mörka och mandelformade.
och munnen är näpet liten.
hon putar lätt med munnen.
systrarna är syskonlika trots sina olikheter.
de är små. och sköra.
lilly ser lite mera skör ut.
jag tror att det är för att jag vet att hennes hjärta måste genom ett eldprov.

jag böjer mej ner över lilly och ingrid där de ligger i sin lilla plastsäng.
jag stryker med fingertopparna på deras små händer och kinder.
jag viskar att jag älskar dem, jag ber jättetyst "Gud som haver barnen kär..." innan jag lämnar dem.

när jag kommer tillbaka till mitt rum på BB, ser jag på min mobiltelefon att jag har några missade samtal.
och några sms.
och några inspelade meddelanden på telefonsvararen.

ring när du orkar.