det blir en lång väntan.
frank har nästan trott att lilly inte finns på riktigt.
senaste tiden har han bara sett henne på kylskåpsdörren.
nu han har sett henne vinka i fönstret från isoleringsrummet.
jag känner mej gråtfärdig när frank glatt berättar för andra att han stått på en sten utanför sjukhuset och sett sin lilla syster vinka åt honom.
eller egentligen var det ju pappa som vinkade med lillys hand.
han är så lycklig över det.
det borde inte vara så här.
han skulle få mysa hemma med båda sina systrar.
lära känna sina nya syskon.
han borde få ha både mamma och pappa hemma.
och vi kämpar så för att få allt att fungera.
vi har sedan länge lärt oss uttala namnen på lillys mediciner.
impugan, levaxin, lanoxin, enalaprilmaleat...
vi skall lära oss om down syndrom och hjärtfel.
vi sondmatar, justerar syrgas, hanterar poxmätaren.
några dagar i veckan är jag ensamstående mamma hemma med frank och ingrid.
resten av dagarna är jag ensamstående mamma på sjukhus med lilly.
någon eller ett par nätter i veckan sover vi hemma både jag och leif.
vi försöker lära känna en liten bebis hemma.
och en sjuk liten bebis på sjukhus.
tvillingar.
så lika.
och ändå så olika.
ingrids behov är lika stora som alla andra bebisars.
lillys behov är större.
mycket större.
vi börjar med smakportioner till ingrid.
hon har god aptit.
äter och mumsar.
hennes rosiga kinder blir runda och bjuder in till pussar och gos.
lilly gråter när hon matas.
vi försöker alltid att ge henne lite mat med nappflaska, bara för att hon skall få smak i munnen, och koppla ihop det med mättnadskänslan som sondmaten ger.
hennes kinder är bleka.
det som syns av kinderna.
ena kinden täcks av tejpen till sondslangen, syrgasgrimman gömmer en del av bägge kinder.
tejpen som håller sondslangen på plats är med om ett par veckors kräkningar innan den byts.
för att skona hennes ömtåliga, bleka hy.
vi räcker långt i från till.
den första tiden efter att tjejerna kom var skitjobbig.
men den här tiden, den långa, långa väntan på att operationen skall bli av.
den är fruktansvärd.
vi vill bara vara familj.
Det känns som att jag liksom snokar i ditt liv. Du känner inte mig jag känner inte dig och här sitter jag och läser och förstår hur jävla bra jag har det. Men det känns också som att jag försöker förstå något jag aldrig aldrig kan förstå. Och jag gråter. Förstås. Det är så fruktansvärt. Tårarna rinner som värst när du skriver om det vardagliga. Om Frank som vinkar. Om hur Lillys fröknar kommer och hälsar på på sjukhuset. Men jag gråter också för såren för smärtan för allt olidligt ni tvingas vara med om. Jag gråter för nålen i Franks lilla arm. För vad testet kunde ha visat. Jag gråter för att jag är ledsen och förtvivlad och jag gråter för att jag skäms över att själv har det så bra (det där sista blev rörigt men jag kan inte förklara det bättre).
SvaraRaderaDu skriver så fint. Och dikten i det första inlägget om tvillingarna, skulle det vara okej för dig att jag lånar den? Och länkar till dig?
Förlåt jag skrev fel, jag menade förstås att det var att Frank berättade att hans syster vinkat som fick mig att gråta ohejdat. Stoltheten hos storebror! Den kan jag. Den förstår jag. Det är nog därför det gjorde så extra ont där, för att hittade något jag kunde relatera till.
SvaraRaderaullrika:
SvaraRaderavälkommen hit till min blogg!
det mesta är svårt att förstå. om man inte är med om det själv.
det är nog svårt att förstå även om man är med om det.
kanske är det därför jag sitter och skriver. för att på något vis förklara för mej själv, det jag inte förstår.
jag blev väldigt glad över dina kommentarer.
och självklart får du använda dikten.
jag vet inte vem som skrivit den, men jag läste den i en bok av en författare som själv fick barn med stort behov av extra stöd.
jag kikade in en liten sväng på din trevliga blogg.
skall ta mej dit igen, och läsa mer!
än en gång, välkommen att följa oss i våran tillvaro.
/ulrika
Tack! Jag stannar gärna här, du skriver så otroligt bra.
SvaraRaderaMånga kramar!