snart fyra år

det är så konstigt.
det som är tänkt som en uppmuntran, blir istället en ny liten sorg.

jag längtar till dagen då lilly inte behöver någon mer behandling.
då hon är pigg, naturligt rosig om kinderna, och orkar en vanlig dag.

människor vi möter uttrycker ibland förvånat att "lilly ser så pigg ut!",
och det är säkert så.
att hon ser pigg ut.
efter vad man förväntar sej av ett barn med leukemi.

det är inte rättvist att jämföra.
men vad är rättvist.

man ser inte illamående och utebliven matlust.
man ser inte lillys cvk, de båda slangar som hänger ner på magen under tröjan.
alla ärr som för alltid kommer göra oss påminda.
man ser inte kortisonhumöret.
man behöver inte ens se att hon har tappat sitt hår.
om man inte vet att det långa ljusa håret räckte ner till midjan.
för man kan tro att hon är yngre än hon är.
hon kan fortfarande ha klänningen som vi köpte till julen för två år sedan.

men när man tänker på att en annan fyraåring får gå på fritidsaktiviteter.
förskola.
äter maten med gaffel från en tallrik.
går själv. springer. hoppar.
kan leka med andra barn.
gå på stora barnkalas.
utan att behöva vara rädd för nya infektioner.

det syns inte hur mycket tid vi lägger på att åka fram och tillbaka till sjukhus.
tiden lilly spenderar på sjukhus.
tiden vi lägger på mediciner, matning.
tiden vi bara väntar på att lilly skall bli färdigbehandlad.
tid som är fylld av oro.

vi ser ju att utan alla käppar i hjulet, så skulle lillys liv se ut som för vilken annan fyraåring som helst.
och vem säjer att en pigg fyraåring ser pigg ut?