bara lite syrgas 2006

vi vaknar på morgonen, allt annat än utsövda.
de första gångerna vi vaknade av andningslarmet blev vi rädda, tog upp lilly en stund, kollade så att hon mådde bra.
lilly och ingrid vaknade och ville ha mat ett par gånger var under natten.
inte samtidigt.
när det larmade igen och igen och igen, kollade vi bara att lilly andades, sen somnade vi om.
det var nog fel på den där apparaten.

vi ringer neonatalavdelningen på morgonen, som vi kommit överens om.
de tror att det kanske var så att sensorn blivit lite snett tejpad.
det är viktigt att den sitter på rätt ställe på magen.

mellan matningar och mediciner tar vi oss ut på en liten promenad.
tjejerna ligger i tvillingvagnen tillsammans för första gången.
det är kallt ute, och snart dags för mat igen.
vi vänder hemåt, stolta över vår stora familj som tar upp största delen av gångbanan.

leif sitter vid köksbordet och matar lilly med nappflaska.
plötsligt är lilly kritvit i ansiktet.
hon är blå runt munnen och ögonen.
vi sätter snabbt på apparaten som mäter syret i blodet.
hon kommer upp i 65.
70. 74. 79. 85.
puh.
hon är slapp i kroppen, men är inte längre lika blek.
vi ringer avdelningen igen. vi bestämmer att vi åker tillbaka igen efter lunch.
om det skulle bli så igen, som det blev alldeles nyss, skall vi ringa efter ambulans.

vi känner oss lite skakiga, och packar ihop för att åka tillbaka på en gång.

i bilen på väg till neonatalen händer samma sak igen.
vi ringer avdelningen.
svårt att få på den lilla mätaren på hennes fot.
overall, tjocka sockar, tunna sockar, kall bebisfot, skakig bilfärd.
mätaren hamnar på 6.
i telefonen undrar sköterskan om jag verkligen satt fast mätaren rätt.
det stämmer inte, hon kan inte ha 6.
nej, nu är det 12.
18. 30.
jag får prata med doktorn.
"sitter ni i ambulansen?" frågar han.

vi sitter inte i ambulansen.
vi sitter i en stor amerikansk familjebil, med tre barn fastspända i varsin bakåtvänd bilbarnstol.
men vi åker så fort vi kan.
jag tittar inte på hasighetsmätaren.
jag ser bara digitala siffror på poxmätaren.

utanför neonatalavdelningens byggnad står mätaren på strax över 70.
jag tar lilly i famnen och springer in i hissen, femte våningen.

lilly får följa med in i akutrummet.

jag sätter mej i fåtöljen bredvid tom plastbalja. väntar.

jag har sett siffror som inte stämmer.
jag har vaknat mer än en gång i timman av falskt andningslarm.

när lilly kommer ut på salen igen får jag inte ha henne i famnen, hon ligger i sängen med en plast bubbla över ansiktet.
det går en slang in i plastbubblan.
det är bara lite lite syrgas.

lilly behöver bara lite syrgas.
bara det där lilla lilla som gör så att hennes syremättnad går över 91.