4 december 2006

det är mitt i natten.
jag kommer tillbaka till BB efter en stund på uppvak.

det har gnagt oroligt i kroppen.
jag har somnat och vaknat och somnat igen.
jag har längtat efter mina flickor.
jag känner mej väldigt ensam.
det sparkar inte längre i min mage, och inga små bebisar snusar i min famn
jag hade velat prata med leif, men han följde med våra pyttesmå tjejer till neonatalavdelningen.

jag vet inte vad klockan är, eller hur lång tid jag har varit på uppvaket.
jag blev hämtad av en vaktmästare, som körde mej till BB avdelningen.

utanför avdelningen möter jag leif.
nu är det han som strålar av lycka.
jag frågar försiktigt hur det är med våra flickor.
"full pott på båda!" ler han.

jag pustar ut. så typiskt mej. oroa mej.
klart allt är bra.
bara bra.

vi åker upp en våning till neonatalavdelningen.
inne på salen ligger båda tjejer i en och samma plastbalja, och har ändå gott om plats.

jag ligger i min säng. känner ingen smärta från snittet, bara att jag är trött och lite yr.
jag får upp tjejerna i min famn, först den ena, sen den andra.
en barnläkare kommer in och sätter sej på kanten till min säng.

så kommer orden.
orden som drar undan mattan, golvet och öppnar ett djupt hål.
leif tycker att han faller ner i det hålet.
jag själv sitter precis vid kanten. jag faller inte.
jag har fortfarande bedövning i kroppen, och tar allt med ett falskt lugn.

jag har lilly hos mej.
jag säjer till henne att hon är välkommen till oss.
att vi skall ta hand om henne och att vi skall älska henne.
och jag menar varje ord.

leif får sova en bit ifrån mej på en förlossningsbrits.
jag hör att han gråter.
jag förstår inte varför.
vi hade tidigt bestämt att om detta skulle inträffa så skulle vi reda ut det.
vi hade inte ändrat på det.
"är du ledsen" frågar jag.
jag är uppriktigt förvånad.
och fortfarande dämpad av morfin och bedövning.

vi sover ett par timmar.
vi sover dåligt.

på morgonen ringer vi till våra mammor.
det är när jag hör mej själv berätta, som jag börjar gråta.
jag gråter för att det barn vi trodde vi skulle få, fick vi inte.
men samtidigt är vi innerligt glada.
för de barn vi fått.

dagen går, doktorn pratar med oss, sköterskor, barnmorskor, nästa skift och nästa.
de tröstar oss.
det är inte hundra procent säkert.
inväntar provsvar.

svaret kommer.
det är hundra procent säkert.
lilly har 47 kromosomer.
hon har down syndrom.

min oro kring den fyrtiosjunde kromosomen handlar om hur hennes framtid kommer att se ut.
vilka hinder den kommer sätta i hennes väg. om hur annorlunda vårt liv skall komma att bli.
jag bestämmer att hon aldrig skall behöva gå klädd i fula kläder.

den dagen kände jag, att trots kärleken till min lilla lilly, ville jag inte släppa min dröm.
jag sörjde barnet som i mina drömmar var den som fanns i min mage.

men var samtidigt glad för barnet som i verkligheten var en lilly.

sorgen efter barnet som egentligen aldrig fanns, är sedan länge borta.

vi får en liten bok av doktorn.
han går igenom ett schema över standardkontroller, ett vårdprogram kallar han det.
han har beställt tid för ultraljud på lillys lilla hjärta redan i morgon.
men ingen vi talar med tror att lilly har något fel på sitt hjärta.

senare tittar vi i boken.
där upptäcker vi en annan familj som fått tvillingtjejer, där den ena har down syndrom men inte den andra.
bilden av en söt, pigg, glad och alldeles bedårande liten snedögd flicka etsar sej fast.

leif åker hem på kvällen.
jag ligger på BB. är trött, har ont. har fortfarande inte kommit upp på benen.
tjejerna ligger på våningen ovanför.
jag gråter.
personalen tröstar.

jag vill sudda, sudda, sudda.
göra om, göra allt rätt.

och ändå inte.
allt är ju rätt.
det var min dröm som inte var sann.