dagarna går och det är en dryg vecka kvar till jul.
leif och frank packar ihop lite saker och kommer ner för att bo med mej på ronald mc donald hus.
helt plötsligt har mammas pojke blivit pappas pojke.
han vill vara med sin pappa hela tiden, vill att pappa skall mata, lägga, sitta i pappas knä.
jag får inga kramar, han kränger sej ur mitt knä.
jag förstår.
men det känns.
vi börjar förbereda oss på att vi förmodligen inte kommer hem till jul.
lilly får vätskedrivande medicin.
när doktorn säjer att han pratat med kardiologen, som tror att man kanske måste sätta in en digitalis, tror jag att det är något som skall opereras in.
han försöker dölja sitt leende.
jag känner mej dum.
lilly skall få en medicin som skall hjälpa hennes hjärta att pumpa med lite bättre kraft.
vi får en paus.
vi lämnar tjejerna på neonatalavdelningen, och åker in till göteborg en lördag för att köpa julklappar.
frank är helt upp och ner. jag får inte köra vagnen, jag får inte hålla hans hand, han skriker, slänger vantarna, vi hittar inte vantarna, vi köper nya, han vägrar ha dem, han fryser om händerna, han skriker, han vill hem, han vill inte, han vill.
en tant blänger åt en pappa som svär av frustration åt sin ljuslockiga pojke.
det ser ut som att hon tänker att "låt pojken slippa vantarna!"
men jag vet att pappan tänker att livet är orättvist.
jag vet att han sover oroligt om nätterna.
jag vet att han skulle göra vad som helst för att hans lilla flicka skulle slippa sin hjärtoperation.
vi är helt slut när vi kommer tillbaka till vår värld på sjukhuset.
Hej Ulrika!
SvaraRaderaTack för din kommentar hos mig! Usch och fy för att man ska behöva få kontakt på detta sättet.. Jag fick adressen av din syster häromdagen (oj har glömt att svara och tacka..) och har nästan precis läst färdig hela bloggen. Så fint och rörande du skriver, ser fram emot att läsa mer. Håller tummarna för Lilly! Kram Malin