Så då håller jag tummarna

Barnen och Leif åkte till lekparken vid Nolhaga, för att träffa lite lekkompisar.
Lilly som helst inte velat gå utanför dörren under hela vintern, tycker att det är helt underbart att gå ut igen.

Varje dag den här veckan har hon velat "fölla määä" oavsett vart, när eller hur.
Hon har gått ut i hallen och tagit på sej raggsockar på fötterna, plockat fram sina skor och skrikit.
"De gååå inteee!"
"Kan nån hjääppa meeej?"

Hon har till och med velat ha overallen och skorna på sej inne. Bara för att gå omkring.
"ja viiill ha olelåleeen!"

Hon har varit ute en del den senaste veckan.
Idag när Leif sa att alla skulle få följa med till lekparken, frågade Lilly:
"Lilly åsså määä?"
"Ja, Lilly skall också följa med!"
"Jaaa! Lilly fölla määä leka ute!"

Hon lekte tills hon somnade.

Men jag har stannat i sängen hela dagen.
Det gör minst ont, men fortfarande skitskitskitont, när jag ligger ner.
På riktigt så är det så illa att jag inte inte kan stå upp.
Jag svimmar. I alla fall så nära svimma det går att komma.

Sjukhuset ringde tidigare och meddelade Lillys provsvar.
Hemsjukvården var ju hemma hos oss imorse och tog lite nya prover.
Hennes blodvärde är nu nere på 81. Under 80 blir det transfusion.
Hennes vita värden hade störtdykit igen. Man kan enkelt utrycka sej så att hon nästintill inte har något immunförsvar alls just nu.

Ny provtagning på onsdag med hjälp av hemsjukvården.
Och får hon feber är det förstås bara att packa ihop väskan och åka till sjukhuset.
Bara.

Men just idag har Lilly mått jättebra.
Det gör inte ont i ryggen när jag håller tummarna för att hon skall fortsätta må bra.
Så jag håller tummarna stenhårt.
Och Leif håller i allt det andra.