det tog mindre än två veckor från det att lilly blev sjuk i leukemi tills att hon tappade allt sitt hår.
sitt långa ljusa fina hår.
håret bara lossnade.
jag borstade och kammade.
och flätade.
det låg långa ljusa hårstrån på kuddar, i soffan, på golv, på kläder.
överallt.
vi bestämde oss till slut för att klippa av hennes hår.
de sista glesa testarna.
jag flätade ihop en tunn fläta.
och sedan klippte jag.
saxen tuggade och gled i flätan, och lämnade kvar kort ojämnt spretigt hår där flätan suttit.
jag hade en stor klump i halsen, och jag ville gråta.
och jag grät.
jag grät för att hennes långa fina hår var borta.
men mest grät jag för vad den vidriga sjukdomen kunde åstadkomma.
sjukdomen som skulle kräva lika vidrig medicin.
cellgift för att bryta ner och förinta de sjuka cellerna.
men som förintar alla celler, friska som sjuka, för medicinen ser ingen skillnad.
lyckan blev så stor den dagen vi började ana små små ljusa fjun uppe på lillys hjässa.
håret började växa.
och hoppet.
mjukt härligt hår som växer lite som det vill.
mest som en fluffig tuppkam.
Hallego så söt! Förstår att det kändes jättejobbigt att klippa av håret... fick en klump i magen bara jag läste det och väntade på ordet gråta i din text... Roliga lekar ni verkar roa er med... måste säga att jag tycker att den där med djuren verkar lite enklare... fast den andra kanske tyder på mer ork och energi, eller? hoppas ni får en bra dag imorgon också, trots att hemsjukvårdarna kanske måste komma. kram på dig!
SvaraRaderaÅh sötaste Lilly! Saknar er, men tror inte det skulle va läge o ses, är lite småförkyld! Kram
SvaraRaderaSöta fina Lilly! Kram
SvaraRaderaUnderbart söt lintott, Lilly har ju nästan lite punkfrisyr nu, lite variation i hårdrocksbandet.
SvaraRaderaKram!
Vad söt hon är!
SvaraRaderaDen gången de trodde Linnéa hade leukemi och vi var inlagda på AstridLindgrens så på natten så grät jag mest för de ytliga att Linnéa skulle tappa sitt lång fina hår, de andra med leukemi var alldeles för svårt att ta in. Nu hade vi den stora turen att Linnéa bara hade något som heter ITP.
nina och lena: ja, det var hemskt jobbigt det där med håret. fast att det har med behandlingen att göra, och inte med själva sjukdomen, så blir det så enormt påtagligt att sjukdomen är jätteallvarlig.
SvaraRaderalena: jag vet om en pojke som fick något sådant. tydligen väldigt lika symtom som leukemi. förstår att du var rädd!
jojjis: krya på dej! kram
kerstin: kram till dej!
mia: ja, lite mjukpunk, kanske? kram
Håret är en jättejobbig bit, det tyckte Nicklas också. När han fick veta att cancern hade spridit sig efter operationen och att det skulle bli cellgifter var det håret som fick allt fokus. Han brydde sig inte om att han var sjuk, att han skulle genomgå behandling, hur han skulle må eller klara den. Det ända han tänkte på var att "Jag kommer att tappa mitt hår!" Halva jag försvinner så vem är jag då? Han grät när vi rakade av det sista som var kvar, det tog lång tid innan han kom över det eller om han gjort det än. Nu är det 3 mm stubb och alla säger att det är mycket snyggare nu än innan men för hans det spelar det ingen roll. -Mia, jag har inte själv valt detta och då spelar det ingen roll om det är snyggare eller ej.
SvaraRaderaMen på det stora hela så får man vara tacksam att behandlingen finns även om håret stryker med. I slutändan är ju ändå det viktigaste att bli frisk.
Kram till Er alla!
mia: ja, visst är det så. att bli frisk är det enda man vill. men det är ju mycket personlighet och identitet i håret, och man ser så mycket mer cancersjuk ut när håret är borta.
SvaraRaderajag är så glad för er skull att din nicklas mår bra!
kram!
Tack! Det känns underbart att äntligen kunna få anas ut lite (tills nästa kontroll)
SvaraRaderaÄven om tiden går sakta nu så kommer den dagen när Ni också kan se tillbaka och känna hur tuff cancerperioden var men att vi klarade det. Lilly fixade det!
Visst sitter mycket av personligheten i håret och utan hår ser man som du säger mycket mera cancersjuk ut, då går det liksom inte att dölja.
Kram!