friläge

vissa dagar måste man bara koppla in något slags friläge i hjärnan.
i dag har varit en sådan dag.

ingrid har varit hemma från förskolan för att hon fortfarande har feber och ont i ena örat. hon har sovit en del, men varit lite pigg mellan varven.
frank var hemma bara ändå. lite förkyld kanske. och idag väldigt understimulerad.
lilly har varit hemma från förskolan i snart ett år. och just denna vecka med humör som heter duga. och definitivt understimulerad.

en sådan här dag skulle jag hanterat med bra mycket större ork och tålamod för ett par år sedan.
idag håller jag på att bryta ihop, vill bara slippa.

nu går vi lite på helspänn igen, och väntar på att lilly också skall bli förkyld och få feber.
då blir det sjukhuset.
då blir det tio dagar intravenös antibiotika.
igen.
då blir det väldigt jobbigt.

men det är dumt att ta ut oron i förväg.
det finns en del att oroa sej för redan som det är.
jag har ont i mitt ben, och ingrid har feber, och lånen är rörliga, och snart blir det högdosbehandling, och diskmaskinen är full, och franks gummistövlar är för små, och vi vill inte ställa om klockan till sommartid nu när barnen sover hyfsat, och vi är så in i själen trötta, så vi vet inte vart vi skall ta vägen.

då kan man koppla hjärnan i friläge.
för att orka.
eller nästan orka i alla fall.

för man orkar nästan sitta vid matbordet med utspilld mjölk, uthällt vatten gånger femton, i vredesmod omkullvälta stolar, mamma-mamma-tjat, jag är kissenödig, jag är färdig, men läs nu då, kan du torka mej, jag har faktiskt ont i örat, hela tiden "ja viiill", ge mej en macka, hosthost.
och kan ändå känna ända längst inne i hjärtat att man älskar de där tre små skitungarna så enormt mycket så det värker.
världens underbaraste små skitungar.

men det tar på krafterna att koppla ur, och så fort hjärnan kopplas tillbaka blir jag ännu tröttare.
tröttare.
tröttast.
men lyckligast.