frank brukar säja att jag har älskat honom längst av barnen.
eftersom han kom först.
han vill så gärna få det bekräftat.
jag brukar säja att dagen då han föddes var den bästa dagen i mitt liv.
men så kom en till bästa dag i mitt liv.
när lilly och ingrid föddes.
i kväll tog frank upp det här igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte.
"men hur var det när tjejerna kom, då?" undrade han.
"det var också den lyckligaste dagen i mitt liv", svarade jag. "men jag blev också väldigt ledsen den dagen."
"varför då?" undrade frank.
jag berättade att vi fick veta att lilly kanske hade ett hjärtfel. och att hon hade det. och att hon var tvungen att laga hjärtat.
frank blev jätteförvånad. som om han inte hade en aning.
han frågade vad det var för fel.
jag blev så förvånad över hans reaktion.
lillys hjärtfel har ju följt oss sedan första dagen tjejerna kom.
ärret på hennes bröstkorg syns tydligt.
vi pratar ofta om tiden då lilly låg på sjukhus så länge.
men frank var en liten kille på den tiden.
han hade napp och blöja.
han drack varm mjölk ur vällingflaska, och kollade på postis-per på tv.
det kändes helt plötsligt alldeles för mycket.
det kändes så mycket så att jag har en klump i magen.
varför skall en liten liten människa behöva gå igenom allt det här?
hur förklarar jag för barnen det jag själv inte förstår.
Jag känner igen det där med att man inte förklara saker man inte själv förstår. Emellanåt fattar jag inte själv vad vi varit med om, hur ska ett barn då kunna förstå...Och ni som dessutom levt med sjukdomar i dubbel bemärkelse.
SvaraRaderaLivet är inte rättvist, det har man verkligen insett! Kram.
Äldsta var 3 när lillasyster föddes. Lillan var ynklig o genomsjuk o vägen till vardagen var evighetslång. Äldsta fick alltid följa med på utredningar, behandlingar o ta del av systerns värld men trots detta tror jag inte att hon någonsin förstod eller tyckte att lillasyrran var annorlunda. Jag tror det är viktigt att berätta o prata om familjens speciella situation för att undvika missförstånd o kanske avundsjuka hos syskonet.
SvaraRaderaJag har genom åren känt sorg över att äldsta fått en familj som inte kan ses som "normal" men slutade med det när jag insåg att hon växte upp till en väldigt empatisk, omtänksam o varm person. Medan hennes jämnåriga ägnade all tid åt sig själva, gnällande över smink, rund rumpa eller andra oväsentligheter kunde hon se o förstå vad livet egentligen handlar om.
camilla: vi har väl en förmåga att vilja se allt rättvist och hitta förklaringar,
SvaraRaderamen det finns varken rättvisa eller förklaringar till allt.
kram
madlar: jag tänkte också så ett väldigt kort tag. sorg över att livet blivit "onormalt" för familjen. men jag tror också att det formar syskonen till goda människor. så skönt att höra att det blivit så för storasyster i er familj.
kram