på väg 2007

många mammor, pappor och bebisar passerar revy på neonatalavdelningen.
man hälsar på varandra i föräldraköket.
vi hinner höra om många föräldrars och barns öden.
på korridorens väggar hänger hemmagjorda kollage över sjuka eller för tidigt födda små barn och deras väg hem till sin egen spjälsäng.
en lång väg, från gram till kilon.

det blir en befrielse för oss när vi får veta datumet för lillys hjärtoperation.
vi förstår att det är vår tur att äntligen få komma därifrån.
och ändå, i samma ögonblick vi får veta, kommer den oerhörda rädslan över oss.

lilly har varit så länge på sjukhus.
vi har delat familjen under alldeles för lång tid.
vi har missat tid med lilly.
men också med ingrid och frank.
och med varandra.

vi har väntat så länge på ett datum.
och nu när vi vet att det kommer ett slut på den här långa, utdragna väntan,
så är vi rädda.
rädda för slutet.
att allt skall ta slut.

under hela tiden vi är på sjukhuset, har vi två bilder uppmålade i huvudet.
en bild för det värsta som kan hända.
om lillys operation misslyckas.
den bilden kan jag inte, och vill jag inte, beskriva.
vill inte ens tänka på.

den andra bilden vi målat upp är det bästa som kan hända.
att lilly blir frisk efter sin hjärtoperation.
på bilden i huvudet har lilly hunnit bli tre, fyra år
vi ser lilly springa runt i blöja och gummistövlar i blåbärsriset runt en fantasisommarstuga.
hennes hår är långt och ljust.

den trettioförsta augusti flyttar vi ut från sjukhuset.
vi lämnar kvar ett foto på lilly.
flera i personalen gråter när taxin kommer och hämtar oss.

det är vår tur att åka nu.
jag är rädd.