när jag var i tioårsåldern var jag under en kort period idrottare.
inte så jätte länge.
men jag vann en handbollsturnering med klassen.
alla i klassen fick en sån där populär grönvit mössa som var sponsrad av KHK.
jag bestämde mej för att börja spela handboll.
jag gick med en kompis på handbollsträning.
kungälvs handbolls klubb, KHK.
på den tiden tränades laget i ett stort, grönt, uppblåsbart tält.
mellan omklädningsrummet och tältet fanns en sluss.
när man skulle gå från omklädningsrummet, var man tvungen att smälla igen dörren hårt efter sig när man gick in i slussen.
först när man var helt säker på att dörren var stängd kunde man öppna dörren som ledde in till det stora uppblåsta tältet.
jag tyckte det var skitläskigt med den där slussen.
så läskig att jag bara var med den där enda gången.
det som är lite konstigt, är att jag kommer ihåg den känslan fortfarande.
jag kan inte tycka att jag har någon klaustrofobi.
det är inte det lilla utrymmet jag tycker är otäckt.
utan snarare känslan av att inte komma vidare förrän dörren bakom är stängd.
att man för ett microögonblick är fast.
att vara fast i den tillvaron vi är i just nu, och som situationen sett ut under de senaste åren,
känns som att stå i den där slussen.
vi har flera gånger trott att dörren varit ordentligt stängd bakom, men så fort vi försökt glänta på nästa dörr för att komma vidare, så upptäcker vi att den första dörren har gått upp igen.
att två dörrar måste vara stängda samtidigt, fast alla i familjen bara vill ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar