det är så svårt att svara när någon frågar hur det är.
skall man säja som det är?
eller skall man berätta om det som är bra, och undvika cancer, sjuka barn, sjukhus, mediciner.
det finns oftast glädjeämnen runt oss.
men livet är så ytterst präglat av leukemibehandlingens fruktansvärda bieffekter.
det känns inte som att jag kan säja att det är bra, för det är det ju inte.
samtidigt känns det bra att människor bryr sej om.
det känns bra att de frågar hur det är.
och jag önskar så att jag kunde säja att det bara är bra.
att det rullar på.
att det är full fart.
jag är trött på mina egna svar.
jag känner mej så sliten när jag tvekande svarar "jodå..."
det som påverkar vårt liv är för stort för att se förbi.
leukemi ger inga valmöjligheter.
det är vad det är.
inget vi kan hoppa över.
hoppa av.
lägga ner.
stryka.
sudda ut.
men sakta, sakta lägger vi det bakom oss.
men det tar lång tid.
lång, lång tid.
det kommer för alltid ha påverkat oss.
men så småningom är behandlingen avslutad.
så småningom hoppas jag att jag inte behöver tveka när jag svarar.
utan att jag ler och säjer att det bara är bra.
Jag förstår lite vad du menar, man vill inte alltid bli påmind, väcka känslor och påminna... men samtidigt så frågar nog många för att de bryr sig... tänk på att du alltid väljer själv hur mycket du själv vill öppna upp, frilägga och blotta. Du har inte valt situationen, men hur mycket du berättar väljer du själv, ingen kan tvinga dig till din öppenhet! Hoppas också snart ni ska få säga att "tack, det är bra, det rullar på!" utan att känna att det inte är hela sanningen. Stor styrkekram till dig!
SvaraRaderaSkrev en långt inlägg till dig igår kväll men "plupp" sa det och så tog batteriet slut i PC:n.
SvaraRaderaMen mitt inlägg var nästan som de som Nina här ovan skrivit.
Måste åter igen säga att du skriver så fint och bra och jag tror att ditt skrivande är en bra ventil för dig att få lätta på trycket av allt du och din familj går igenom (hoppas att du tycker så också).
Tyvärr är det ju så att man bara får gilla läget och hänga med i tåget men ibland tror jag att man måste få hoppa av andas, gråta och bara tycka otroligt synd om sig själv och sedan springa fatt tåget igen och fortsätta färden till livet blir "tack jag mår bra".
Många kramar till dig
nina och lena: det är just så det är. man vill ju kunna välja vad man vill svara, bara det att det finns inte så mycket valmöjligheter. för det där med cancer får det mesta att bli så obetydligt. och det är så, precis som ni båda skriver, det är bara att gilla läget. det finns inget val. och så småningom kommer vi förmodligen känna att det rullar på, även i det stora vita huset!
SvaraRaderakram och tack för era tankar!
ulrika