Känns lite konstigt när man går i korridoren på avdelningen.
Vårat rum ligger i slutet av den långa korridoren.
Lite avsides från inte fullt lika infektionskänsliga små barn.
Det blir lite spring fram och tillbaka för att hämta mat, sondnäring, Lillys slang till sond, kaffe, kaffe, kaffe.
Ibland står personalen i korridoren, och pratar lite lättsamt med varandra.
Planerar för små gemensamma utflykter och personaltrevligheter.
Sånt som jag också gjorde förr.
På den tiden jag kunde planera.
De har ett liv utan sjuka barn utanför sjukhuset. På fritiden.
Men det har inte jag.
Jag har sjuka barn när jag är på sjukhuset, och jag har fortfarande sjuka barn när jag är hemma.
Någon pratar om att de varit så hemskt sjuka i bihåleinflammation, eller någon annan som haft halsfluss eller en tredje som har en katt som har mask i magen.
Jag biter mej i läppen.
Sen har jag lust att ge en tjotablängare när de säjer att min lilla Lilly ser "pigg" ut.
"det är ju så goda prognoser."
Hon är min lilla flicka och hon har cancer!
Känner med dig, vi har alla olika förutsättningar i livet, olika öden. Men när man har det tungt vill man ogärna höra om en förkylning eller migrän... Skickar er en stor kram i februarimörkret!
SvaraRaderaStår och stryker här hemma framför Glee som jag spelade in i går kväll. Då sjöng de en sån underbar sång som jag genast satte mig och skrev om i min blogg. Nu ska jag fortsätta stryka och trycka bort paus för att se vidare.
SvaraRaderaÖnskar att Lilly ska bli bra snabbt så ni får komma hem! Kram
http://ninaoco.blogspot.com/
Alla öden är olika och cancer är cancer oavsett hur prognoserna ser ut. Skit é vad det é!
SvaraRaderaHåller alla tummar jag kan att antibiotikan biter så L snart är så pass ok så ni kan vara hemma tillsammans allihop.
Vet att du hämtat styrka i det hemliga förrådet men skickar lite extra för säkerhets skull. Förstår att du är trött och allt känns jobbigt, men L kommer att fixa detta och då måste du vara stark vid sidan om hur jobbigt det än är.
När Nicklas vars om sämst intalade jag mig att det finns en anledning då det alltid är samma personer som får allt skit. De är de som är starka och positiva som drabbas, för andra hade nog inte klarat av det. Lilly är en riktig fighter, så positiv och med massor av inre styrka!
Hoppas Frank får ett härligt kalas trots att ni fattas hemma. Men han har ju världens bästa pappa & syster som fixar så det blir säkert jättebra.
Massa kramar till Er alla!
anna: lite extra känslig mamma som var skitorolig för sin lilla flicka orkade inte lyssna på andra den där dagen...
SvaraRaderanina: någonstans måste man vända sej för att få ny styrka...
mia: ja, barnen har världens bästa pappa! han är en klippa! superman!