Livet

ibland, hur man än anstränger sej, så blir det inte som man tänkt sej.
ibland blir man plötsligt så brutalt medveten om att Livet väljer sin egen väg.
att Livet tar plats i mitt liv.
utan att jag bjudit in.

jag vet inte om jag hade välkomnat det, om det bara knackat på min dörr och stått utanför och väntat på att jag skulle öppna.

men så, helt utan förvarning, rycker Livet bara upp dörren till mitt liv, väntar sig inget välkommen, välter omkull allt jag trodde var fast gjutet. det röjer, och drar med sig allt jag planterat, drar upp det mesta med rötterna.
jag blir matt, kan inte se hur jag någonsin skall kunna få ordning på livet igen.
när jag tror att jag ser en ljusning, att det kommer ordna sig, bli bra, rycks dörren upp igen. Livet stormar in igen.
och igen.
och igen.

när jag var gravid med lilly och ingrid, upptäckte man tvillingarna först vid andra ultraljudsundersökningen.
helt plötsligt skulle jag bli trebarnsmamma!

jag var så lycklig för att Livet valt att det skulle bli så. det var inget vi kunde bestämma, det hade Livet bestämt.

jag tänkte ibland på allt jobb det skulle bli med ett litet barn (frank var ju bara ett år och tio månader när tjejerna föddes) och två små bebisar, men mest av allt var jag riktigt, riktigt lycklig. och väntade och väntade.

jag såg framför mej hur våra barn busade runt med varandra, i drömmen var tvillingarna två pojkar med lika ljuslockigt hår som frank, jag såg alla tre i en perfekt, grafisk polarn- och pyretrandig värld.

det var på neonatalavdelningen på östra sjukhuset, som Livet gav oss en av de första käftsmällarna.

down syndrom.
hjärtfel.

jag förstår inte varför inte klockornas tickande kan visa lite respekt i situationer som en sådan. och lysrör i taket på en sjuksal mitt i natten. tiden borde stanna. och lysrör.
det borde inte vara så vardagligt.
det kanske är vardag på en neonatalavdelning.
men för oss var det en katastrof.
och det var Livet.

när de tio månadernas väntan på lillys hjärtoperation var över, började vi sakta kunna bearbeta, leva, hoppas och tro igen.

jag kände starkt och väldigt tidigt att lilly var välkommen till oss, jag kände att vi skulle kunna ta väl hand om henne, och vi visste både jag och leif, att vårt liv blivit berikat. att vi får leva ett lite Livligare liv.

sedan dess har sjukhusbesöken varit många, alldeles för många.
våra små barn har varit sjuka i omgångar, och vi har träffat otaliga doktorer och specialister. vi har känt oro och ångest i hela kroppen, i väntan på utredningar och diagnoser.

jag önskar att det inte skulle behöva finnas barndoktorer överhuvudtaget, men jag är väldigt tacksam över att de finns.

jag önskar att jag sluppit vara med om allt vi gått igenom de senaste åren, men jag är otroligt tacksam över den insikt jag fått.

för hur skittufft och rent helvetiskt det varit (och är) ibland (ganska ofta), så är det Livet.