jag har inte berättat för någon om min blog. ännu.
vill hålla den lite för mej själv. än så länge.
det känns som att jag skriver dagbok, och att jag medvetet inte låser den.
men att den står i bokhyllan, och göms bland alla andra böcker.
jag vill för min egen skull komma ihåg.
det är mina minnesanteckningar.
men allt eftersom jag skriver, så känns det som att jag skriver för att berätta för andra om hur vårt liv ser ut.
för några år sedan var vi i en på många sätt liknande livssituation.
vi minns mycket från den tiden.
och vi har glömt mycket från den tiden.
det finns säkert enkla förklaringar till varför vi minns det ena före det andra.
lättare att komma ihåg det jobbiga, det som tog vår energi, svårare att komma ihåg det och de som gav oss ny ork.
vi får påminna oss, allt som oftast, vilka underbara människor vi mötte under den tiden. både inom sjukhus, vänner och familj.
därför hoppas jag att jag, så långt som möjligt, lyfter fram det som ger oss ork och kraft, runt oss och vår tillvaro.
och kanske förblir min olåsta dagbok också en oläst dagbok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar