kan det bli mer vardag, än att sitta på en buss från borås, regnet som aldrig riktigt upphör, utan bara ökar eller minskar i intensitet. vindrutetorkarna vevar fram och tillbaka över rutan för att försöka göra sikten fri.
det hade kunnat vara en helt vanlig vardag, om jag var på väg hem från min vardags syssla till min middagsmat.
men jag var på väg hem från sjukhuset.
hem till frank och ingrid, som jag längtat sååå efter.
det känns ibland som att vi lever två liv.
ett liv som vi inte riktigt deltar i. jobb, dagis, fritidsaktiviteter, föräldramöten, kompisar, nöjen, planeringsalmanacka.
och ett liv som slukar oss och bränner ut oss, som gröper ur all energi, suger ur den sista lilla orkesdroppe som finns kvar.
ett liv där planeringsalmanackan bytts ut mot behandlingsschema. ett liv som heter cancer.
när jag satt på bussen kände jag så intensivt att det är orättvist, orättvist, orättvist!
jag skulle önska att jag fick klaga på den trista, regniga torsdagen i oktober, på en trång buss från borås.
jag längtar så mycket efter vardag.
när det är vardag sitter man inte på en buss från borås med gråt i halsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar