på heder och samvete

förra året satt vi i en trång sjuksal med skjutdörrar som skärmade av mot det cancersjuka barnet i rummet intill.
en flicka i tioårsåldern, svullen av kortison.
några mörka hårtestar fanns kvar på hennes annars kala huvud.
hon såg väldigt blek och trött ut.

lilly var också blek. och trött.
hon hade fått sin första behandling.
men hon hade fortfarande sitt långa hår kvar.

när jag gick genom korridoren för att komma till föräldraköket, såg jag att i nästan varje rum satt ett barn i sin säng.
utan hår.
trötta tittade de på tv.

fast vissa dörrar var stängda ut mot korridoren.
på de dörrarna satt blåa skyltar som varnade för att barnet innanför dörren var extremt infektionskänslig.

i den trånga sjuksalen träffade vi barnonkologer, sjuksköterskor, kuratorer, barnsköterskor, kontaktsköterskor.
vi informerades om lillys allvarliga sjukdom och behandlingen som skulle ta bort alla sjuka celler.
vi var chockade.
vi grät.
vi fattade inte.

och på det lilla bordet där matbrickan knappt fick plats låg våra deklarationer.
vi kunde inte räkna.
vi fastnade på varenda post.

men till slut en underskrift på heder och samvete.