Frank står längst bak i skaran av barn, och sjunger med i klassiska sommaravslutningssånger.
Han får en ros av fröken.
Och en kram.
Och han är inte beredd på att det är en sorglig stund.
Han har längtat och sett fram emot den här dagen.
Och den här stunden.
Längtat i nästan ett år.
Att få vara störst, bli avtackad, få blomma.
Men så kommer gråtklumpen i halsen.
Inte bara på Frank.
(Inte jag, jag bara harklade mej, och strök bort nåt skräp ur ögonvrån.)
Som han har längtat, både en underbar stund och ändå så jobbigt. Klart att det bara var skräp i ögat på mamma, vad skulle det annars vara?
SvaraRaderaKommer så väl ihåg när Nicole tog studenten, hon hade samma känsla som Frank, så lycklig men ändå så jobbigt. När hon väl sprang ut så var hon helt randig i ansiktet och helt otröstlig.
Var tog tiden vägen?
Kram!