femdagars maran

det är en blek liten lilly som vankar runt i det stora vita huset.
hela hennes lilla kropp är irriterad, arg, ledsen, velig.
vissa korta stunder är hon glad och tillfreds.
korta korta stunder.

mörk under ögonen och nästan ständig gråt.
kortison är en mara.
dag som natt.
natt som dag.

cellgiftet som lilly fick igår ger också besvärliga biverkningar.
ont i ben och käkar och mage.
och balansen påverkas.

vi ger lilly alvedon mot smärtan.
och vi gör allt för att hon skall sluta gråta.
byter det färdigsmörade knäckebrödet till annat.
byter den nyss önskade filmen mot ny filmfavorit.

inte bara en, två eller tre gånger.
alla gånger.

men vi vet inte vart vi skall ta vägen när hon skriker att hon vill åka hem.
hon är redan hemma.
vi kan bara gissa att hon inte känner sej bekväm med sej själv.
och vill bli av med den obehagliga känslan.

och lilla lilly skriker för full hals när vi gör våra försök att avleda, uppmuntra, trösta, förklara.
"sluuuta tjataaa!"

fast på sitt vis.

"suuuta sataaa!"