allt som oftast upptäcker jag att jag tappar tidsbegreppet.
i dag tog det en stund för mej att komma fram till att det var maj.
inte april eller juni.
jag vet inte varför det flyter ihop så där.
det händer att jag inte kommer på om det är höst eller vår.
förrän jag tänkt efter lite.
och kommer fram till att det snarare är sommar.
samma sak när det gäller år.
2009 eller 2010 eller 2011.
den enda form av kalender vi har att rätta oss efter, är lillys behandlingsschema och veckobrevet från förskolan.
men det räcker.
för tydligen får det inte plats mer i mitt huvud.
ibland hissnar det lite när jag tänker på att lilly varit sjuk i ett år.
ett år är borta.
tappat.
kommer inte tillbaka.
och samtidigt vill vi ta vara på tiden.
och dagarna och åren.
och tiden när barnen är små.
den tid som aldrig kommer tillbaka.
ändå går vi runt och väntar och längtar tills allt skall bli som vanligt.
om ett och ett halvt år.
när lilly tar sin sista cellgiftstablett.
och den här tiden som aldrig mer kommer tillbaka är förbi.
Hoppas att resterande tid av cellgifter går så fort och så bra som det bara kan.
SvaraRaderaJag verkar ha ganska selektiva minnen under sonens värsta år. Jag kommer ihåg hans framsteg och hur vacker våren var när vi låg inne och äntligen fick ta med honom ut och gå. Men att han kräktes upp till 20 kaskadkräkningar om dagen i ett års tid har jag nästa glömt bort hur jobbigt det var. Fast bara nästan ;-D!
Och ta vara på tiden var det ja...Ibland får det nog helt enkelt duga att man bara är. Och ta vara på tiden så där jättebra en annan gång.
Kram!
kungen o majkis: behandlingen blir lättare med tiden, och vi hoppas att lilly får må bra.
SvaraRaderaja, man glömmer och kommer ihåg olika saker i olika situationer.
kan plötsligt minnas jättejobbiga händelser från tiden när lilly väntade på sin andra hjärtoperation. som nu när du nämnde kaskadkräkningar...
att lilly också kräktes kaskader flera gånger om dagen under många många månader (inte tjugo gånger...). att man alltid var beredd med handdukar och papper och påsar... fast det är inget jag går och tänker på hela tiden.
det är nog så att bara vara får duga.
stor kram!