Vi busar lite.
Springer runt och låtsasjagas.
Du skrattar så mycket.
På gränsen till att du inte kan stå upprätt.
Du slår dina korta små knubbiga armar om min hals.
Jag har svårt att tänka mej att någon har mer perfekta krama-om-armar än du har.
Jag nosar lite i din nacke.
Håret som håller på att växa ut kittlar i mitt ansikte.
Du skrattar lite till.
Skakar lite lätt på huvudet och säjer:
"Tokig mamma!".
Du vill att din tokiga mamma är med dej hela tiden.
"Mamma Lilly titta teven!".
"Mamma sitta häl, bleeve Lilly!", och så klappar du uppmanande på soffan, alldeles intill dej själv.
Jag sitter så gärna bredvid.
Jag kan strunta i allt, för en stund bredvid dej.
För en stund senare kan du ha ångrat dej.
"Gå häl-iflån!", ryter du.
För du vill vara i fred.
Och jag tar tag i disk och tvätt.
Stökar undan lite till nästa buspass.
Härligt att det finns en vilja! Varför måste man jobba innan de börjar skolan tänker jag ibland. Därför är jag så tacksam för dessa två år när min lott är att vara hemmafru. Jag har t o m stämplat papper på visumet där det står " not allowed to work". Ska bli bättre på att njuta av det, ibland känner man sig nämligen lite onyttig.
SvaraRaderaKram Maria i Dubai
(Måste ta mod t mig o berätta att jag/ vi också bloggar, med vissa tidsluckor dock o mest för familjens skull, men vill du veta mer så finns det att läsa på www.dubai.gowijk.com)
Maria:
SvaraRaderaSå roligt att du nämnde din blogg.
Jag hittade den, skall gå in och läsa under dagen.
Det är på två vis när man är hemma och inte arbetar.
Jag skulle gärna vilja ha en situation där det funkade att jag jobbade.
Men som det är nu, så är det omöjligt.
Lilly kräver fortfarande så mycket tillsyn. Och är känslig för infektioner.
Men jag tycker verkligen att du skall njuta av att vara hemmafru!
Om du känner dåligt samvete är det bara att ta en titt på visumet...
Kikar in på din blogg under dagen!
Kram!