"Men så stor du har blivit", säjer sköterskan när hon ser Lilly.
Jag tittar på Lilly och säjer att hon har vuxit.
"Och håret har vuxit", fortsätter sköterskan.
Det var ett tag sedan hon såg Lilly.
"Ja, håret växer", svarar jag, och drar lite med fingrarna genom Lillys hår.
Man kan nästan forma en snedlugg. Nästan.
"Bebishullet är borta, du ser ut som en stor tjej", säjer sköterskan.
Det sticker till i mej.
Det gör ont.
Lilly är fem år.
Femåringar har inget bebishull.
Och har inte haft bebishull på länge.
På väg tillbaka till bilen passerar vi byggnaden där neonatalavdelningen ligger.
Det slår mej att det är precis fem årsedan vi flyttade in där.
Det är fem årsedan.
Och bebishullet har precis försvunnit.
Min äldsta är fyra. Hon har inte riktigt blivit av med allt bäbihull än. Men vi har å andra sidan aldrig legat på neonatal. Eller upplevt ens ett hum av allt det hemska ni varit med om....
SvaraRaderaSå skönt att det där du skrev om i inlägget nedanför funkade! Det är väl jättebra, väl? (jag kan verkligen inte sånt här och hoppas hoppas bara att mina hållna tummar ska ha gjort nån nytta) <3
Ullrika:
SvaraRaderaDet är gulligt med bebishull.
Det hade gärna fått sitta kvar länge. Om det hade varit bebishull.
Men det var bara cortisonet som spökade.
Det var lugnande att veta att ryggmärgsstick oftast gör väldigt ont. Att ryggontet inte är något farligt.
Hållna tummar gör nytta. I alla fall värmer de! Tack!