Det var en fredag.
I vårt kaos fanns ingen möjlighet att se något klart.
Vi hade haft möte med doktorn igen.
Om ett par dagar skulle vi inte längre vara kvar.
Ingrid skulle skrivas ut.
Lilly skulle flyttas.
Till barnhjärtavdelningen.
Vi visste inte varför Lilly skulle flyttas.
Visste inte alls vad som skulle hända.
Det var min födelsedag, den där fredagen.
Doktorn försökte muntra upp mej.
"Passa på och lägg dej på soffan och läs en bra bok, eller se en film".
Det var snällt menat.
Men jag ville bara skrika.
Skrika att hon inte fattade.
Inte. Fattade. Något. Överhuvud taget.
För i soffan satt en annan familj.
Varenda kväll.
I köket satt föräldrar.
I lekrummet satt barnvaktande anhöriga med syskonet.
Till de sjuka barnen i den stora sjukhusbyggnaden en liten bit bort.
Och i vårt rum på Ronald mcDonald hus skrek Ingrid nätterna igenom.
Hon skrek och väckte Frank.
Och Frank och Ingrid höll oss vakna om nätterna.
Vi gick upp tidigt på mornarna för att vara hos Lilly på sjukhuset innan morgonmålet.
Jag hade ryggskott.
Jag trodde inte att jag skulle orka mer.
Den kvällen åt vi lite god mat.
Jag kan inte komma på vad vi åt.
Men jag minns i alla fall att det inte var färdiga köttbullar.
Som vi åt alla andra dagar.
Veckan därpå opererades Lilly. Sex veckor gammal. Knappt två och ett halvt kilo.
Jag orkade det.
Och jag har orkat fem år till.
I dag njuter vi av att Lilly har orkat vara på förskolan igen.
Nästan två timmar.
Åh. Vad. Jag. Känner. Igen. Mig. Men jag känner också att det inte finns någon gräns. Över huvudtaget. För vad du orkar för dina barn.
SvaraRaderaFrida
Frida:
SvaraRaderaNej, när man tror att gränsen är nådd, har den flyttats fram en bit till.
Man orkar det man måste. Så är det bara. Underligt nog.
Ändå frågar jag mej ofta hur jag skall orka.
Att läsa din blogg var på många vis igenkänning.
Och ändå inte. Vi har kunnat lämna iva efter några dagar.
Och samtidigt gav det mej styrka att läsa att ni känner att ni mår väl idag.
Många kramar till dej och familjen!
Ulrika