vi känner igen oss i så mycket.
och i så många tankar.
och samtidigt kan vi känna så olika.
uttrycka oss så olika.
men den gnagande oron.
och den tysta gråten.
känslan av maktlöshet.
och känslan av att aldrig riktigt räcka till.
det delar vi med alla föräldrar till sjuka barn.
vi såg dokumentären om barncancer i kväll.
vi såg bekanta korridorer.
bekanta salar.
bekanta gråbleka barn utan hår.
de bekanta mörka ringarna under ögonen.
och vi såg samma hopp.
framtidstro.
livskraft.
vilja och envishet.
trötthet uppgivenhet hemlängtan.
samma föräldrakök.
samma clowner.
som sjöng samma sånger.
och när eftertexten rullade på tv skärmen kände vi att vi inte är ensamma i det här.
tyvärr.
det är alldeles för många som måste kämpa i de där korridorerna.
Alldeles, alldeles för många...
SvaraRaderaOch fast vi "tillhör" ett annat barncancercentrum, så kunde dokumentären lika gärna handlat om oss.
Olika, men ändå lika!
Kram.
Den missade jag totalt, kanske lika bra då jag fortfarande tycker det att jobbigt att se. Såg inte bröstcancergalan heller eller jo 10 minuter. Allt bara kommer över en igen, känslan, skakningarna och hjälplösheten. Känner så för alla dem som fortfarande kämpar, Lilly är en bra bit på väg och jag håller alla tummar jag kan att sista delen av behandlingen går lättare. Snart ser ni ljuset i tunneln.
SvaraRaderaKram