så tröstlöst

vi stod vilsna innanför dörrarna till avdelningen.
innanför dörrarna till en värld som låg så långt borta.
den värld som skulle bli vår verklighet och vardag.

den där första kvällen visste vi bara att vi inte ville vara där.
vi ville så intensivt att provsvaren visat fel.
vi ville skrika rakt ut.

inte vi.
inte här.
låt det inte vara sant.

doktorn som tog sej tid att prata.
timme efter timme.

vi mötte andra föräldrar i korridoren.
föräldrar och barn som redan levde i den fruktansvärda världen.
som upplevt en del av det som väntade oss.

det har gått en tid.
en ganska lång tid.
nästan en evighet.

vardagarna har inte varit vardagar.
och verkligheten har varit overklig.
och dagarna på sjukhus oräkneliga.

det är så oändligt svårt att förstå.
att barn får vara sjuka.
och att det får fortsätta.

att doktorn tagit sej tid många gånger om.
för att pratat med vilsna mammor och pappor.
timme efter timme.

så tröstlöst.
det tar aldrig slut.
man lyckas utrota sjuka celler i små barn.
ibland.
men innan ett barn hunnit bli frisk kommer ett annat.

och doktorn och sköterskan laddar om.
hur orkar dom.
det går någon vecka.
någon klarar sej.
någon klarar sej inte.
och så kommer en ny.

en annan pojke eller flicka som står vilsna med sina föräldrar innanför dörrarna.
innanför dörrarna till den verklighet där man kämpar för livet.
varje dag.

där hotet är verkligt.
och livet en förhoppning.