rädd och modig

en kompis till barnen är på besök, och vi skall just slå oss ned runt fikabordet.
en hastig blick.
en liten rörelse.
ett kort kort ögonblick.

ingen annan verkar lägga märke till det som just skett.
jag drar fram min stol.
sätter mej ner och känner mej illa till mods.

ingens fel.
ingenting medvetet.
egentligen är det bara en reaktion.

som snabbt flyr bort från bordet.
blicken och rörelserna avslöjar inte längre annat än barnslig glädje.

men blicken har fastnat inne i mitt huvud.
som en stillbild.

blicken som landade på lilly.
blicken som ropade till hjärnan som ropade till kroppen.
som gav kroppen signalen att snabbt dra sej bort.
bort.
bort.
tills han satte sej ner bredvid lilly och istället inte såg henne.

det gjorde ont.
min underbara lilly.

han är rädd.
inte för lilly.
men för cancer.

det gör förmodligen ont i honom också.

men trots det är han så modig att han ändå kommer hit och leker.
och sitter på stolen bredvid lilly när vi fikar.