lilly vaknade lite piggare idag.
lite mindre hungrig.
lite gladare.
"ledan flammeee", ropade lilly när vi svängde in på parkeringen till sjukhuset.
"ja, vi är redan framme", svarade vi.
att vägen är kringelikrokig genom skogen i fem mil, bekommer inte lilly.
ingrid fick följa med oss till sjukhuset idag.
"duktigt, lilly", sa hon när lilly tryckte på sexan i hissen upp till avdelningen.
"braaa, pappa!", sa lilly när leif tryckte på dörröppnaren och dörrarna öppnades till avdelningen.
det togs inga blodprover idag, eftersom lillys värden var ganska okej vid senaste provtagningen.
vi får se hur hennes värden ligger i morgon.
hon är rejält uppsvälld, men förhoppningsvis omfördelas valkarna nu när kortisonkuren är över.
"bäääja!", säjer hon och sträcker upp armarna.
"oj, så tuuung!", ojar hon sej när vi lyfter upp henne.
hon är tung.
många kilo lilly att älska.
Lite ågren får jag varje gång jag ska in till dig ... det har väl inte hänt något dumt sedan sist?
SvaraRaderaIdag skrattade jag så gott åt "ledan flammee" tänker direkt på mitt barnbarn som fyllde två i januari, han pratar på samma vis. Han kallar en fågelskrämma som hör till Byggare Bob leksakerna för fågelflämman .. ha ha jag skrattar varje gång jag hör honom säga det.
Suck, kortison är ingen höjdare, jag har fått en njure av en vän så jag vet precis hur Lilly har det och mår när det gäller kortisonet. Man är sjukt hungrig, som ett hål utan botten när man äter en högre dos. Sen går man upp, inte bara av maten utan pluffar till sig så man inte känner igen sig själv. Ja, det går över, antar att det på ett litet barn kommer att springas bort så fort hon är frisk igen, men för mig medelålders blir det många jobbiga extrakilo som är svåra att bli av med.
Kram o skön helg