i bland undrar jag om det kanske är så att lilly lärt sej leva med cvk och knapp på magen.
att de blivit som delar av henne.
som kroppsdelar.
i natt väckte hon mej.
hon stod bredvid mej vid sängen och hon viskade.
"mamma. jag har ooont i knappen. alldeles blöööt".
vi gick in i badrummet och tog bort den genomblöta absorberingspaden.
tvättade rent och satte dit en ny pad.
hon kikade lite när jag tvättade på magen.
"oj. lite jöööd".
"ja, det är lite rött, men inte så farligt", svarade jag.
när det är dags för blodprov eller infusion drar hon fram cvk-slangen.
den hänger där på magen alldeles i vägen för allt.
hon hjälper till att linda av kompresser och bandage.
"ja hjälpe tiiill", säjer hon.
cvk:n fungerade som den skulle idag.
vi var lite oroliga för att det skulle bli röntgen och kontroller hela eftermiddagen.
och knappen på magen byttes snabbt och smidigt.
vi håller tummarna att det slutat att läcka.
i morgon skall vi till sjukhuset igen för behandling.
om allt ser okej ut då, behöver vi inte komma tillbaka igen förrän på onsdag i nästa vecka, då behandlingen fortsätter.
och fortsätter.
och fortsätter.
Tror säkert att det är så att hon vant sig vid att saker är som de är. I början är det jobbigt men efter ett tag bara är det så.
SvaraRaderaTänker mycket på er och varje gång jag läser vill jag så gärna skriva en lite uppmuntrande eller tröstande kommentar men vet inte vad jag skall skriva. Finner inga ord.
Hoppas att det går bra imorgon så ni slipper springa till läkaren hela tiden.
Kram Mia
Fast jag tycker det är skönt att våra barn vänjer sig vid vissa nödvändiga saker o händelser i deras liv. Man får ändå lägga så oändligt mycket energi o lirkande på det som måste göras trots deras rädsla o motstånd. Handlar väl mer om att jag försöker övertyga mmig om något positivt i detta med att ha barn med särskilt behov...typ en dåres försvarstal.
SvaraRaderaHoppas ni får det välbehövda uppehållet på nästan en vecka.