då var barnens jullov slut.
lussebullarna är ett minne blott.
och sista pepparkakan slank ner i magen på frank idag när ingen såg.
tabberas på hela julen.
allt är slut.
som mitt tålamod.
jag skulle behöva lite nytt.
lite mer.
lite större.
det tar på tålamodet när man alltid tar av krafterna som ligger i reserven.
reserven har sinat, och påfylls långt i från i samma takt som den förbrukas.
känns lite orättvist att leif fick lova bättre tålamod, och jag bara behövde lova att vattna blommorna.
särskilt som jag medvetet väljer gröna växter som man sällan behöver vattna. fetbladsväxter. såna som samlar vattenreserver i sina blad.
jag kommer på mej själv med att vilja vara en fetbladsväxt på fönsterbrädan i mitt eget hus.
det skulle kännas lite enklare.
då skulle jag bara sloka med något av mina urvattnade blad, eller släppa ihopskrynklade små blad på golvet.
och ingen skulle gå förbi mej utan att se att mina reserver var slut.
Åh Ulrica du skulle verkligen behöva få tid för dig själv och att fylla på dina reserver. Detsamma gäller säkert också Leif. Jag blev så glad när jag läste ngn dag i december hur ni fick några timmars barnvakt och kunde gå på stan helt själva. Ni kommer er nog inte för att be om den hjälpen så hoppas att alla som läser det här och känner era barn kan ta initiativet och ge er lite egen tid! Kram Åsa
SvaraRaderajag vet inte hur reserverna fylls på.
SvaraRaderaibland räcker det att solen lyser så jag bländas, för att tycka att jag känner mej lite starkare.
ibland skulle vi behöva en paus från själva sjukdomen.
men det finns ingen pausknapp att trycka på.
kramar ulrika