Liten kvällskurs

Ur den svarta pilasterhyllan i köket plockar jag fram tecken-lexikon.
Jag torkar bort dammränderna som bildats efter böcker som vilat ett tag.

Leif är lite försenad från jobbet.
Han kommer hem strax innan jag sticker.
Vi hinner prata ett par ord vid middagsbordet.

Det känns märkligt.
Och roligt.
Att få komma iväg på teckenkurs igen.

Det känns som förut.
När jag går längs cykelvägen.
Det känns som innan.
Friskt.

Jag hinner precis i tid, och tar mej snabbt uppför stentrappan.
Men jag springer lite i otakt.
Kroppen hinner upp först.
Sedan vet jag inte om det är hjärnan eller hjärtat som kommer tvåa.
I korridoren samlar jag mej.

Jag hinner känna att jag inte vill gå in i rummet.
Jag vill inte träffa människor.
Jag tar ett djupt andetag och fortsätter in i rummet.

Det är två år sedan jag var på teckenkurs senast.
Innan Lilly blev sjuk.

Det kändes skönt att kunna berätta att det snart bara är ett halvår kvar på behandlingen.
Det känns skönt att kunna tänka framåt.
Och att förvänta sej och förutsätta att Lilly tar hem segern.

Jag lärde mej inte så många nya tecken.
Mest repetition. Nyttig repetition.

Imorgon skall jag teckna med Lilly.
Massor.