Tillbaka

Jag svänger av gångvägen, och fortsätter längs med sjön en liten bit.
Solen glittrar i vattnet, men vårkvällens luft är sval.
Fågelkvitter från välordnade trädgårdar.
Jag promenerar med lätta, raska steg.

Plötsligt avbryts jag.
Ljudet får mej snabbt att förflyttas från den soliga vårkvällen till en sensommar kväll.
En klump växer i magen.
Varje gång jag hör ljudet från en helikopter, återvänder jag till samma plats.
Samma känsla. Klumpen växer och gastkramar mitt bröst.

Lilly är nio månader.
Hon har precis kommit till intensiven.
Barn IVA.
Den tysta avdelningen.
Hennes hjärtoperation har gått bra.

Vi längtar efter henne.
Vi vill inget annat än att vara hos henne.
Sitta vid hennes säng.
Se henne.
Bara vara där.

En helikopter landar på plattan utanför sjukhuset.
Vi får inte stanna hos Lilly, för ett svårt sjukt barn är på väg till samma rum som Lilly ligger i.

En liten liten patient.
Ett litet litet barn.

Jag ryser i hela kroppen.
Ljudet från helikoptern försvinner bort.

Jag hör inte längre något fågelkvitter.
Och solen börjar gå ner bakom trädtopparna.

Jag tänker ofta på det lilla lilla barnet som delade rum med Lilly där på intensivvårdsavdelningen under några dygn.
Jag vet inte om den lilla bebisen klarade sej.
Jag återvänder alltid.
Och jag tänker alltid att livet är skört.

Jag ser på Lillys ärr som blir allt blekare.
Jag undrar om den lilla bebisen hann få några ärr.
Och om mamman och pappan kan glädjas över att ärren bleknat.
Eller om de sörjer ärr som aldrig blev.