Vidriga följeslagare

Så många gånger jag gått i dessa korridorer.
Långa.
Folktomma.

Jag håller Ingrids hand i min.
Tankar och minnen far genom huvudet.
Glädje.
Rädsla.

Förväntningar.
Förhoppningar.
Förtvivlan.

Trots alla välbekanta väggar, konstverk och hänvisningsskyltar, känns det välbekanta plötsligt så främmande.

Vi passerar operationsavdelningen.
Där Lilly får behandling titt som tätt.
Så sent som i måndags.
Dörren dit in känns tung och stängd.

Ingrid småskuttar.
Det är hennes dag idag.
Dagen hon konstigt nog sett fram emot.

Vi har berättat att hon skall få pluppar på huvudet.
Att det skall sitta fast sladdar i olika färger i hennes långa hår.
Och att hon skall få sova en stund.

Undersökningen gick bra.
Svaret får vi vänta på ett par veckor.

Vi lämnar de långa korridorerna.
Går ut i vårsolen.
Gruset knastrar under skorna.

Vi går mot bussen, och ställer oss vid hållplatsen bland de andra som väntar.
Alla andra som också är på väg bort från sjukhuset.

De önskar säkert, precis som vi, att man kunde lämna kvar sjukdomarna.
I korridorerna bland konstverk, varuautomater, hänviningsskyltar och snabba, tysta steg av fotvänliga skor.

Men sjukdomarna kliver på bussen tillsammans med oss och våra medresenärer.
Sitter kvar på sätet bredvid, och lämnar inte bussen förrän vi går av.

De följer med ut i den kyliga klara vårsolen och lägger beslag på våra tankar och vår tid och våra liv.