en gång i veckan skall lillys cvk hepariniseras.
det betyder att man lägger tre milliliter blodförtunnande medel i cvk:n.
vi har lärt oss att heparinisera själva.
plasthandskar och nålar, tiomilliliterssprutor och plastförkläden.
spritindränkta kompresser.
och så heparin, förstås.
rutin efter lillys bad på söndagkvällen.
men ikväll var det stopp i cvk:n.
heparinet i sprutan blev lite rosafärgat av blod.
jag tryckte lite lite kraftigare och så händer det som absolut inte får hända.
det hörs en liten knall, och heparinet pyser ut.
slangen spricker strax nedanför låsklämman.
vi lindar in den lilla stumpen som är kvar av slangen i en spritad kompress. vi gör ett veck på slangen och tejpar runt några varv.
leif packar väskan med lite kläder till sej själv och lilly.
jag ringer och pratar med en sköterska på sjukhuset.
när ingrid och frank skall gå och lägga sej, blir ingrid helt ifrån sej för att lilly skall åka till sjukhuset.
frank somnar, men ingrid bara gråter.
hon gråter för att pappa och lilly skall åka iväg.
hon gråter för att det kanske gör ont på lilly.
hon gråter och gråter.
leif väntar med att åka tills ingrid har somnat.
jag mår illa av den trasiga cvk:n.
jag mår illa av att lilly måste opereras imorgon.
jag mår illa av att jag än en gång plötsligt inser hur skört allt är.
när lilly skall åka iväg vinkar hon glatt till mej i hallen.
"häjäjdå, mmmamma!".
hon kränger på sej den lilla kylväskan med matningsslangen, snett över magen.
nattlinnet hänger utanför jackan, och plyschbyxorna jag rotade fram ur garderoben i mörkret efter att ingrid somnat, missmatchar.
men hon är så fin.
hon är så fin och underbar och sprudlande och härlig och mysig och världsbäst.
det knyter sej i halsen och bröstet och magen.
det knyter sej i käkarna, axlarna och överallt i kroppen.
det är tyst i huset.
i tvättstugan väntar en tvätt på att få bli upphängd på streck.
men den får vänta.
och istället för det inplanerade mötet på skolan i morgon, med rektor och pedagoger och specialpedagoger och särskolesamordnare, blir det oplanerad operation med ångest och väntan och oro.
Neeej! Jobbigt värre, tänker på er massor! Men det var så kul o träffa er alla på påskafton och att få höra världens bästa familjekör sjunga på min dag:)))) Kram
SvaraRadera