tankarna far runt i huvudet.
snurrar och rör om.
skakar liv i minnen jag inte vill minnas.
ändå står jag mitt i alla minnen.
minnen som bara förträngts.
gömts.
inte glömts.
jag är rädd för att känna.
rädd för vad jag skall känna.
rädd att inte orka om jag känner.
jag har inte stängt av.
jag har bara inte öppnat.
två år.
det kan vara lång tid.
det är litervis med cellgift.
och många påfyllningar blod.
och nästan lika många påfyllningar trombocyter.
det är flera hundra provtagningar.
det är oräkneliga timmar i väntrummet utanför operation.
det är slangar med syrgas.
många påsar intravenös antibiotika.
besök av hemsjukvård, omläggningar av infekterade sår.
medicin och plåster.
mängder av återhållen gråt.
sömnlösa nätter av oro.
och tröstande.
då är två år en lång lång tid.
Två år är ett helt liv, ett helt sjukhusliv. Ibland är man rädd att kranen kommer göra mer än bara droppa och då vet man inte vad som händer med alla liter blod, cellgifter och antibiotika som passserat under ett helt sjukhusliv.
SvaraRaderaTvå år som är 5% av mitt fysiska liv men 95% av mitt psyksika liv.
Ja, när man är mitt i det är det väldigt lång tid!
SvaraRaderaMen nu räknar vi neråt, tillbakablickarna blir lättare att handskas med efterhand även om de fortfarande kan vara lika jobbiga.
Kram till Er alla! <3
Två år är väldigt lång tid. Himla tur att ni har just de här två åren bakom er istället för framför.
SvaraRaderaKram!
hoppas allt är bra med er!!
SvaraRaderakram
Tänker på er ofta fast jag inte känner er. Ni starka fina.
SvaraRadera