När tåget just skall till att gå och man ännu inte hunnit kliva på, eller vid brandövning eller när Frank fastnat nånstans i sitt nya TV-spel,
då är det riktigt bråttom.
Som i morse.
Jag sprang yrvaken upp för vindstrappan för att komma till undsättning.
Men bara en pappa kunde tydligen fixa det där.
Så det var lika bråttom ner.
Så bråttom så jag lade mej ner i trappan och åkte kana på ryggen.
Och ena höften och bägge armbågar.
Aj aj aj.
Så mörbultad jag känner mej.
"Stackars mamma", säjer Lilly lite medlidsamt.
Sen har jag skyllt allt på mina blåmärken idag.
Nej, Stackars Ulrika!
SvaraRaderaOkej, lite stackars... Men det känns faktiskt redan lite bättre. Fast lite ont gör det ju såklart. Mest när jag skall göra saker som att städa och plocka ur diskmaskinen...
SvaraRaderaAaajjjjeee! Å om du känner efter så kan du nog inte dammsuga heller på nån vecka eller så, visst?!! Synd att du måste sitta extra mycket i soffan nu med kaffekopp o god kaka. Som nån annan serverat dig såklart! Två veckor behövs nog vid närmare eftertanke. Det hör ni va, alla som finns i närheten??!!
SvaraRaderaKram Maria i Dubai
Maria:
SvaraRaderaTack för din support! Det känns faktiskt ännu lite bättre idag...
Men jag skulle ändå uppskatta att få sitta i soffan och bli uppassad.
Kram!