inne på apoteket stod någon vid receptkassan och hämtade ut mediciner.
det tog tid.
många mediciner plockades fram.
någon medicin skulle blandas.
ett par mediciner fanns inte hemma, utan skulle beställas.
det tog ännu längre tid.
till en början var det knappt någon kö.
efter en stund var alla stolar i vänt hörnan upptagna.
apotekstanten gick och hämtade en större bärkasse.
hon plockade ner medicinerna i kassen, och frågade om jag kände till medicinerna sedan tidigare.
när kassen lyftes ner från disken upptäckte jag att det var jag som höll i den.
att det var min kasse.
så många gånger jag suckat och väntat.
över att det alltid tar sån tid på apoteket.
då. i mitt tidigare liv.
innan jag visste att det fanns så stora bärkassar.
innan jag visste att det fanns mediciner som kunde fylla bärkassar.
innan jag visste att jag skulle bära hem mediciner i såna bärkassar.
till mitt eget barn.
Mitt hjärta värker för er...//AnnaKersti
SvaraRaderaBlir liksom ett annat perspektiv på saker och ting. Jag har också suckat och väntat, suckat och väntat men inte längre.
SvaraRaderaIdag är jag glad att det inte är jag som behöver bära hem bärkassen från apoteket längre, men det känns ända in i hjärtat när jag ser någon annan behöva göra det.
Önskar så att ingen behövde bära hem sådana kassar. I bärkassar skall det ju vara roliga saker.
Var rädda omvarandra!
Kram Mia
(Kan inte logga in från Nicklas dator därav anonym)