Kortisonet har tagit hårt på Lilly.
Humörsvängningarna hon brukar få, har nästan uteblivit.
Istället är hon trött, ledsen och låg.
Orkar inte särskilt mycket.
Äter inte särskilt mycket.
Skrattar inte alls.
I bland leker hon en liten stund.
Sedan lägger hon sej ner och vilar.
Rakt upp och ner.
Ingrid och Frank har pratat mycket om katten som vi ska skaffa när Lilly blivit frisk.
Kanske inser de nu när de träffat barn som har behandlats färdigt mot sin cancer, att det faktiskt kommer att bli så.
Att Lillys sjukdom inte skall vara för alltid.
Jag inser också det.
Att Lilly kommer vara färdigbehandlad en dag.
Men samtidigt inser jag att jag för alltid kommer att vara orolig.
För återfall.
För andra sjukdomar och hemskheter.
För att livet plötsligt förändras och aldrig mer blir som förut.
Blev inskickad av Mia efter en kommentar hon lämnat hos mig, där jag dryftade fosterdiagnostik.
SvaraRaderaHoppas allt vad jag kan att er lilla tjej verkligen är fullt frisk efter denna sista (?) dunderkur med mediciner.
Ha en så bra helg ni bara kan ha.
Sv; Tack för fina ord om mitt inlägg! Må gott!
SvaraRadera