Det kändes så typiskt att Lillys behandling skulle starta just den här veckan när vi fått möjlighet till några dagars vistelse på Almers hus i Varberg.
Vi ville inte be att behandlingen skulle flyttas.
Vi vågade helt enkelt inte.
Vi har insett hur viktigt det är att hålla sej till behandlingsschemat.
Men trots att Lilly påbörjat en stor kortisonkur, så har hon emellanåt mått ganska okej.
Hon sov bra i natt, har sovit lite mer än normalt under dagen.
Hon plaskade med fötterna i det salta friska vattnet.
Hon härmde Franks och Ingrids glada tjut när de hoppade i vågorna.
Inne i smedjan i fästningen fick Frank hålla i en värja från 1600-talet.
"Som en riktig krigare har hållit i!".
Almers hus är fantastiskt fint!
Vi får bo här tillsammans med tre andra familjer.
Alla med barn som har eller har haft leukemi.
Vi delar en erfarenhet som man inte vill att någon skall behöva uppleva.
Och insikter man heller inte skulle vilja vara utan.
Ena stunden njuter vi av livets goda och vackra.
För att nästa stund försöka hjälpa och trösta en påverkad Lilly.
Och ge henne ännu en dos kortison.
Å vad härligt att Ni fått den möjligheten att få vistas i det underbara huset, tillsammans med andra i samma situation. Även om det är en erfarenhet man inte vill att någon skall behöva uppleva.
SvaraRaderaMen om jag utgår från mig själv skulle jag samtidigt inte vilja vara utan den erfarenhet och insikt som Nicklas cancer gett mig/oss. (Kan jag säga nu då cancermonstret fortfarande håller sig borta) Det har lärt oss så mycket, både om livet och om oss själva. Man får annat perspektiv på saker och ting, vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Ibland ramlar man tillbaka i gamla spår men snart ringer en klocka och man blir påmind.
Ler lite för mig själv när du skriver om kortison. Sköterskorna peppade, tröstade och hjälpte när han skulle lära sig gå igen. Han grät och skrek av smärta, de tränade i korridoren. Rullatorn var minsann "röd metallic", det gick sakta sakta. Efter några dagar hade träningen gett resultat och nu gick det snabbt i korridoren och munnen gick i ett. Han knyckte kakor i sköterskornas fikarum, tryckte in flera på en gång, torra som bara den. Det var de glutenfria han hade tagit. Nu lät sköterskorna annorlunda,
- GÅ in på ditt rum och var TYST!
Haha, där ser man var kortison, vilja, humör och jävlaranamma kan göra.
Hoppas Ni får en helt underbar vecka i Varberg trots kortison.
Kram Mia