nästa vecka påbörjar lilly sin sista intensiva behandlingsfas.
väldigt intensiva.
samtidigt som vi känner stor lättnad över att snart vara igenom den absolut värsta delen,
börjar tankarna få lite nytt utrymme.
jag kommer på mej själv med att jag inte längre känner den påtagliga oron över att det absolut värsta som skulle kunna hända, skulle hända.
och så fort jag ens snuddar vid tanken är det någon spärr i kroppen som slår till.
för kroppen orkar inte, kan inte, vill inte tänka på det.
nu när vi tagit oss så här långt.
längre.
mycket längre än vi någonsin under den här tiden kunnat tro.
så många synliga tecken på att lilly är på god väg tillbaka.
att hon ökar i vikt, att hon växer på längden.
att hennes hår har börjat växa.
hon är inte längre blek.
att hon rör sej. går.
går fort.
nästan springer.
att hon äter bättre.
och den där enorma viljan, envisheten, nyfikenheten.
när den sista intensiva behandlingsfasen sätter igång är vi rädda för effekten.
kortisonet som gör henne trött, ledsen, hungrig, ger olustkänsla, humörsvängningar och nätter utan sömn.
kanske tappar hon håret igen.
kanske kommer hon inte orka gå på ett tag.
varje vecka kommer hon få den cytostatika som ger värk i benen och käkarna.
hennes värden kommer pressas, pressas, pressas.
men behandlingen måste ha effekt.
det är det som är meningen.
något annat vill jag inte tänka på.
Tufft tufft tufft! Slå undan tankar som man inte orkar tänka känner jag väl igen. I mitt fall var det dock så att jag mådde bättre när jag fick prata med en kurator och nämna min oroliga tankar. Och faktiskt att tankarna inte knackade på lika hårt i huvudet om man fick ut dem genom munnen istället.
SvaraRaderaHåller alla tummar jag har att Lilly ska få må ganska skapligt under behandlingen trots allt. Håller även tummarna att ni inom en snart framtid kommer få en frisk go-Lilly utan en massa mediciner och sjukvård hängandes i hasorna!
Kram!
kan inte förstå hur mycket ni går igenom... men jag kan förstå känslor man inte vill tänka, tankar man tränger undan... det hjälper om man tar tjuren vid hornen och pratar om det... när man är någorlunda redo. Och ibland behöver man inte prata, jag har insett att det hjälpt mig att skriva... gissar att du känner lite samma sak... men om det inte hjälper att skriva och om du vill prata med någon som inte riktigt har fattat, så det får bli en hel historia, med dina egna ord helt igenom... så vet du var jag finns! Känner du inte att det är någon vettig idé så finns jag här ändå! bara så du vet! =)
SvaraRaderahoppas innerligt att Lilly får må så bra som det bara går nu under behandlingen och ändå att den gör allt det där den ska så det snart blir sådär som ni sett glimtar av redan de senaste veckorna vad jag har förstått!
stor kram till dig!
tack för er omtänksamhet, kungen o majkis och nina.
SvaraRaderakramar