det var det

så var en liten epok över i våra liv.
i dag gick frank sin sista dag i förskolan.

han berättade för mej att på hemvägen började han nästan gråta.
och tänkte att de nog skulle sakna honom på förskolan.

så konstigt det känns.
all tid vi lagt på att försöka komma på ett sätt att få ihop det där livspusslet.
när barnen är små.
tiden som aldrig kommer tillbaka.

jobb och semesterschema.
habilitering och sjuttiotusen läkarbesök i veckan.
vab och stängningsdagar.

frank hade sin pärm med hem.
fylld till bredden av teckningar och fotografier.

en liten ljuslockig pojke som nyss börjat förskolan.
och så en stor lika ljuslockig kille som i dag har kramat sina fröknar hejdå.

det känns lite vemodigt.
att se alla bilder på frank.
och tänka på att den lille pojken försvann så fort.

jag häpnas över hur fort tiden gått.
och förundras över allt han lärt sej.

och jag önskar att jag kunde frysa några ögonblick.