ärrad

i måndags kväll tittade vi på dokumentären om victoria.
victoria föddes med ett fel på hjärtat.
hon genomgick flera hjärtoperationer
och fick ett nytt hjärta för några år sedan.

vi satt tysta och tittade.
i reklampausen satt vi fortfarande tysta.

vissa bilder i inslaget såg ut att vara plockade ur våra fotoalbum.
det var omöjligt att inte tänka på lilly.
fastän lilly inte har bytt hjärta.

den där vintermorgonen.
måndagen den tjugoandra januari.

jag följde henne till operationsavdelningen, med en sträv klump i halsen.
satt med henne i famnen tills hon somnade.
bad "gud som haver" tyst i hennes öra.

jag grät när jag tog hissen ner till barnhjärtavdelningen.
jag hämtade jackan och lite packning och gick till leif, frank och ingrid på ronald mc donald hus.

vi var så avtrubbade.
så långt borta från verkligheten.
lilly var sju veckor och vägde knappt två och ett halvt kilo.

ingrid var sju veckor och vägde ännu mindre.
och skrek nätterna igenom.
kanske av hunger. kanske av saknad.
hon saknade säkert sin syster. den andra varma lilla människan som funnits precis tätt intill.
inne i mammas trygga mage.
och i den kalla plastbaljan på neonatalavdelningen.

frank hade ännu inte fyllt två år.
och var helt vilsen i den nya världen.

vi väntade på telefonsamtalet som skulle säja att allt gått vägen.
vi pustade ut när telefonen äntligen ringde.

en suck av lättnad.
kort lycka som följdes av en lång lång väntan.
på att lilly skulle må bättre.
gå upp i vikt.
kunna komma hem.
kunna opereras igen.

minnen vaknade.
vi satt fortfarande tysta efter programmet var slut.

och sedan pratade vi länge länge.