vi räknar ner.
sommarlovets sista dagar.
cellgiftets sista månader.
så stora händelser.
så enorma kliv ut i livet.
fjärilar fladdrar i magen.
jag känner mej förväntansfull.
samtidigt har jag fullt upp med att mota bort "tänk-om-tankar".
och att vifta bort rädsla.
om jag delar upp det enorma klivet i små små pyttesmå steg, så kanske allt går bra.
och kanske måste jag gå med pyttepyttesmå steg en lång tid framöver.
Nu börjar det närma sig. Pyttesmå steg är okej. Framåt. Vi är många som vandrar med er och håller alla tummar vi har. Jag vet att det inte gör "nån nytta", men kanske känns det ändå lite tryggt och skönt att veta ni har många som bryr sig om er?
SvaraRaderaMjau!
Tack!
RaderaSmå steg är också steg. Till och med två steg framåt och ett tillbaka är okej ibland, så länge man vet vart man ska. Och har nån att hålla i hand!
SvaraRaderaHåller med ovanstående! Även om du vänder om o går baklänges så går det framåt! Du slipper då se ev faror på vägen!
SvaraRaderaKram Maria, (ja den vanliga som snart lämnar västgötaslätten för ännu ett år i Dubai)