att försöka hoppa på i farten

det syns inte längre.
för den som inte vet är lilly bara frisk och pigg.

i taxin åker hon för att hon skall till skolan.
inte för att hon fått plötslig feber och akut behöver vård.

i skolan är hon lilly som är duktig på att prata.
inte den som är modig och kämpar mot elaka celler.

väskan har hon på ryggen.
i den har hon sin pärm med bilder från dagen som gått.
och schema för dagen som kommer.
och smörgåsen med prickig korv som hon äter vid morgonsamlingen.

det är inte den lilla kylväskan med sondslang och matspruta.
och inte pärmen med information om cancer och behandling.
om gifter som skall passera hennes kropp innan de går vidare till särskilda behållare för farligt avfall.

jag åker med i taxin.
vi pratar lite, lilly och jag.
hon känns så stor.
så förståndig.

vid skolan möts hon av fröken.
hon ropar glatt, och vill snabbt få av sej bältet.
vi vinkar hejdå.

jag promenerar hem i regnet.

snart är behandlingen slut.
två och ett halvt år.

lilly var en liten treåring.
om sjukdomen vore inom parentes skulle vi fortsätta därifrån.
men hon är snart en sexåring.
och jag måste hoppa på i farten.