var åttonde vecka

vi rullar in sängen till operationsavdelningen.
du sitter i sängen.
vid fotänden ligger en bricka.
den är övertäckt med en grön operationsduk.

sköterskan talar om för operationspersonalen att vi är på plats.
vi får rummet längst ner i korridoren.

du vet vad som är på gång.
du har varit med förut.
du tittar på oss.
du tittar på bokmärkena och klistermärkena som sköterskan lägger framför dej.
du knycklar ihop bokmärkena med lejon och andra vilda djur.

narkossköterskan frågar de vanliga frågorna.
jag svarar.
personnummer, vikt och känslig mot plåster.
de frågar inte längre om du sövts förut.

narkosdoktorn kommer in i rummet.
doktorn som skall ge behandlingen kommer också.
det börjar bli trångt i rummet.
jag har svårt att koncentrera mej.

jag vill bara hålla om dej.
ha dej i knät.
krama dej.
viska att jag älskar dej.

sedan går allt så fort.
du blir trött.
drar en djup suck.
sover.

vi går ut.
lämnar dej med alla människor.
vi sätter oss i väntrummet.
tv:n står på.
gamla tidningar. vi har läst de förut.
vi pratar lite.

en stund senare kommer doktorn.
det har gått bra. du har fått din guldmedicin i ryggen.

vi sitter vid sängen.
huvudänden är nedåt tippad.
det susar lätt av syrgas.
monitorer piper emellanåt.

vi väntar.
först en halvtimma.
den tid du måste ligga med huvudet nedåt.
sedan en halvtimma till.
du vaknar.
mår illa. gnyr. vill inte.

på eftermiddagen åker vi hem.