underverk

häromdagen upptäckte vi att lillys hår börjar komma tillbaka.
vi kunde ana en svag svag virvel av tunna ljusa fjun.
och lycka.
håret kommer tillbaka snabbare nu än förra gången hon tappade det.

när vi småkämpar lite med att fläta eller kamma ut tovor ur ingrids långa hår,
brukar lilly stå bredvid och säja att hon också vill ha fläta.
hon drar borsten över sitt kala huvud.
borstens piggar gör röda märken på hjässan.

håret gör sådan skillnad.
utan hår blir det tydligt att hon är sjuk.

en dag när jag var ute och promenerade med lilly i sulkyn,
mötte vi en kvinna som tittade på lilly.
hon tittade och fastnade med blicken på henne.

för en kort sekund såg det ut som om hon tänkte stanna.
jag skyndade på stegen.
vidare.

vad tänker hon?
ett sjukt barn, cancer,
stackars liten.
stackars mamma?

vi har sett så många blickar dröja länge på lilly.

men strax efter jag gått förbi kvinnan kommer jag på att jag känner igen henne.
från någon vårdcentral eller något sjukhus, eller någonstans inom sjukvården.
jag känner igen henne väl.

en stund senare kommer jag på var jag träffat henne.
och jag ångrar att jag inte stannade.

för hon var med vid ett av de stora ögonblicken i vårt liv.
hon gav oss ett överrumplande besked.
hon gjorde ultraljud på mej.
och var den första som såg bilden som visade upp två små bebisar.

jag hade så gärna velat stanna.
jag hade så gärna velat visa upp vårt underverk för henne.
världens finaste lilly.
världens kämpe.

snart, lilly, skall vi kamma och fläta igen.

men nästa gång någon tittar en lite längre stund på dej, så skall jag inte tro att det är för att du inte har något hår.
eller för att du är sjuk.

utan för att du är ett underverk.