lilly startade sin sista del av behandlingen i dag.
hon har fortfarande låga värden, men ändå tillräckligt bra för att kunna börja med cellgift igen.
för varje del av behandlingen som vi kan lägga bakom oss,
efter varje medicin vi gett för sista gången,
för varje dag vi kämpat oss igenom
kan vi sätta ett stort kryss.
en stor punkt.
kan vi stryka över med en massa tjocka svarta streck.
de tjocka svarta strecken gör att man inte ser så mycket av det som ligger bakom.
det tjocka svarta döljer.
räddar stunden.
hjälper till att hålla kroppen upprätt.
att prioritera det viktigaste.
så går det några dagar.
några veckor och månader.
och det tjocka svarta skymmer inte längre lika mycket.
det som har hänt är inte glömt.
bara undangömt.
och helt plötsligt.
i helt oväntade situationer letar det sej fram.
som nu.
när jag är glad för att vi kommit så här långt,
så vill jag helt plötsligt bara gråta för att vi har behövt kämpa så länge.
för hundratals behandlingsdagar som vi gått igenom.
miljonvis med gråt som stannat i halsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar