Skräck

Mitt i morgonbestyren ringer telefonen.
Det är förskolan.
En förälder till ett av förskolebarnen har ringt och talat om att barnet eventuellt har fått vattkoppor.
Vattkoppor är skräck för den som har cancer.
Cancer är skräck för den som är frisk.

Telefonen går sedan varm.
Mellan oss och förskolan, mellan förskolan och det kanske vattkoppsjuka barnet, och mellan oss och sjukhuset.
Jag kan inte tänka på något annat.
Lilly måste snabbt få medicin för att häva, eller åtminstone lindra ett utbrott av vattkoppor.

Till slut ringer förskolan.
Faran är över.
Barnet har visat upp sej för en doktor som konstaterar att prickarna som ligger till grund för alla telefonsamtal och all oro bara är myggbett.

Skräcken håller ett kraftigt tag i mej.

Lilly får stanna hemma i morgon.

Tårtkalas

Vi har firat fars dag idag.
Ordentligt.

Först väckte vi honom med sång och några presenter. Och en liten skål med godis.
Sedan ordentlig söndagsfrukost med både påtår och tretår.

På förmiddagen åkte Leif till stugan och städade, tömde frystoan och slog på värmen (läs "egentid"), medan jag och barnen stannade hemma och bakade tårta efter alla konstens regler.
Vi bakade tårtbotten, vaniljkrämen tillagades på äkta vaniljstång, och den fluffigt vispade grädden spritsades i mönster.

Tårtan blev god.
Frank åt grädden, Ingrid jordgubbarna, Lilly ingenting, jag åt allt.
Leif åt också allt och länsade även resterna från barnens tallrikar.

Det finns en liten bit kvar i kylskåpet.
Men det är ju en dag i morgon också.

11 11 11

elva elva elva.
ett ett ett ett ett ett.
en speciell dag.

den här dagen kommer alltid vara speciell.
dubbel.
dubbla känslor.

det finns inget som heter oorka

vi måste orka.
vi har inte något val.

men om vi hade något val,
skulle vi ändå välja att orka.

A4 fram- och baksida

i kväll berättade frank att han absolut vill ha harry potter-lego.
i morgon helst.

på kylskåpet hänger en lång önskelista över julklappar som frank önskar sej.

"skriv upp det på önskelistan", sa jag.

då började underläppen darra och tårar pressades fram.

"men det får inte plats mer på min lista".

nej. just det.

var åttonde vecka

vi rullar in sängen till operationsavdelningen.
du sitter i sängen.
vid fotänden ligger en bricka.
den är övertäckt med en grön operationsduk.

sköterskan talar om för operationspersonalen att vi är på plats.
vi får rummet längst ner i korridoren.

du vet vad som är på gång.
du har varit med förut.
du tittar på oss.
du tittar på bokmärkena och klistermärkena som sköterskan lägger framför dej.
du knycklar ihop bokmärkena med lejon och andra vilda djur.

narkossköterskan frågar de vanliga frågorna.
jag svarar.
personnummer, vikt och känslig mot plåster.
de frågar inte längre om du sövts förut.

narkosdoktorn kommer in i rummet.
doktorn som skall ge behandlingen kommer också.
det börjar bli trångt i rummet.
jag har svårt att koncentrera mej.

jag vill bara hålla om dej.
ha dej i knät.
krama dej.
viska att jag älskar dej.

sedan går allt så fort.
du blir trött.
drar en djup suck.
sover.

vi går ut.
lämnar dej med alla människor.
vi sätter oss i väntrummet.
tv:n står på.
gamla tidningar. vi har läst de förut.
vi pratar lite.

en stund senare kommer doktorn.
det har gått bra. du har fått din guldmedicin i ryggen.

vi sitter vid sängen.
huvudänden är nedåt tippad.
det susar lätt av syrgas.
monitorer piper emellanåt.

vi väntar.
först en halvtimma.
den tid du måste ligga med huvudet nedåt.
sedan en halvtimma till.
du vaknar.
mår illa. gnyr. vill inte.

på eftermiddagen åker vi hem.

såg du teckningen?

en stund innan det började skymma besökte vi skogskyrkogården.
vi tände ljus och lade blommor vid din grav.
frank höll upp teckningen för att visa dej.
han frågade mej om jag trodde att du sett hans teckning.
jag sa att du hade sett. att du såg redan när han ritade den.

överallt lyste ljus.
så många som saknar.
så många som saknas.